söndag 22 januari 2012

Efter katastrofen: Hello America av J G Ballard

Det är mer än hundra år sedan Amerika övergavs efter en ekologisk kollaps. Inte blev det bättre av att Sovjetunionen dämde igen Berings sund och orsakade en massiv klimatförändring som förvandlade östra halvan av USA till öken och västra halvan till djungel. Exilamerikaner lever i ghetton i Europa och Asien och vårdar drömbilden av Amerika som ett svunnet mytologiskt rike.

I Europa har man noterat radioaktivt nedfall från Amerika, och nu beger sig en forskningsexpedition västerut för att ta reda på orsaken. En liknande expedition trettio år tidigare kom aldrig tillbaka. Man färdas med ångfartyget SS Apollo (döpt efter månfärdsprojektet). På vägen upptäcker man en fripassagerare, den 21-årige Wayne. Liksom alla expeditionsmedlemmar samt kaptenen är han ättling till exilamerikaner, och liksom de när han sina egna hemliga drömmar om Amerika, privata visioner som han brinner av iver att iscensätta.

Det första de ser när skeppet nalkas New York är att gatorna är täckta med guld, precis som i myterna om El Dorado och om de oändliga möjligheternas land. Men när de kommit i land inser de att guldet i själva verket är ökensand, blandad med rost.

Man beslutar att färden ska gå i det amerikanska väderstrecket: västerut. Fripassageraren Wayne visar sig vara den dugligaste i gruppen och blir i praktiken expeditionens ledare. Snart blir man varse att landet inte är helt övergivet. Här och var stöter man på nomadstammar, ättlingar till urbefolkningen. Stammarna har autentiska amerikanska namn: Gangsters. Executives. Divorcees.

Sedan man korsat en ödemark fylld av spökstäder, bilvrak, övergivna motell och tomma swimmingpoolar, tagit sig över Klippiga bergen och trängt igenom Arizonas djungler når man Las Vegas. Där har en man som deltog i den förra europeiska expeditionen trettio år tidigare inrättat sig som USA:s president. Han har samlat en privatarmé av mexikanska tonåringar och satt kärnvapnen på en närbelägen bas i brukbart skick. I Wayne ser han en prima representant för den äkta amerikanska andan, och han gör den unge fripassageraren till sin vicepresident. Han kallar sig Charles Manson.

Hello America från 1981 är i mycket en satir över den amerikanska kulturen sådan den tett sig utifrån - J G Ballard (1930-2009) var engelsman och hade bara besökt USA ett par gånger. Men det är alls ingen nidbild; i intervjuer har Ballard hävdat att romanen egentligen är pro-amerikansk. Däremot har den förstås väldigt litet att göra med det verkliga USA; det handlar snarare om Amerika som projektionsyta för fantasier och drömmar. Den projektionsytan blir bara tydligare om man först avfolkar landet.

Ballard är en av de stora katastrofskildrarna i det sena 1900-talets science fiction. Hans första fyra romaner är alla varianter på temat: i The Wind from Nowhere (1961) går världen under genom våldsamma stormar, i The Drowned World (1962) genom översvämning, i The Burning World (1964, reviderad som The Drought 1965) genom torka, i The Crystal World (1965) genom, ähum, kristallisering. Ja, det är alltså inte direkt fråga om hård sf, snarare om en sorts drömlika historier där de surrealistiska landskapen spelar huvudrollen och de få människor som finns kvar ofta bejakar katastrofen snarare än att kämpa emot.

Det var det sistnämnda som gjorde Ballard omöjlig i det traditionella sf-etablissemanget, där han sågs som defaitist och pessimist, närmast en förrädare mot allt vad science fiction stod för. Pessimist var han nu inte alls, åtminstone inte i denna mening: katastroferna innebär alltid början på något nytt. Så även i Hello America, en sen variant på katastroftemat, mera lättsam än de tidigare och mycket roligare. Det är inte något av Ballards främsta verk, men ett av de mest lättillgängliga, och trots att många detaljer binder berättelsen till det tidiga 80-talet känns den förbluffande aktuell. Klimatförändringar och oljestopp är reella hot i dag, och i USA vittrar den tunga industrin sakta sönder i vad som kommit att kallas "rostbältet". (I den nyutkomna boken Avgrunden skildrar Jan Jörnmark och Annika von Hausswolff med stor skärpa detta nedlagda Amerika. Det är omöjligt att se bilderna på övergivna industrier och tomma offentliga byggnader utan att komma att tänka på Ballard.) Att landet bokstavligt talat skulle avfolkas är kanske inget nära förestående scenario; däremot kan man nog hävda att USA som myt och dröm står starkare inför framtiden än USA som ekonomisk supermakt.

Den här finns inte på svenska. Av Ballards tidiga katastrofromaner finns Kristallvärldenantikvariat eller bibliotek. I tryck finns glädjande nog Ballards allra djupaste borrande i den amerikanska drömmen: Skändlighetsutställningen.

torsdag 5 januari 2012

Efter katastrofen: Earth Abides av George R. Stewart

Ekologen Isherwood Williams, kallad Ish, är uppe i bergen en bit ifrån San Fransisco på en forskningsexkusion. Han bor där för sig själv i en liten stuga. Under en av sina utfärder blir han biten av en orm. Han lyckas ta sig tillbaka till stugan, men då han är en bra bit ifrån civilisationen, kan han inte ta sig till en läkare. Efter en tids feberdvala, vaknar han till sans igen. När han känner sig tillräckligt säker på sig själv, sätter han sig i bilen för att ta sig tillbaka till bebodda trakter igen. De mindre samhällen han åker igenom i början är helt tömda på människor, och det gör naturligtvis inte Ish särskilt lugn. Till slut bryter han sig in i en butik som säljer tidningar, och kan läsa om katastrofen som inträffat medan han låg i feber.

Världen har drabbats av en virusburen epidemi, som i hög takt slagit ut mänskligheten. Ish undrar länge om han är den ende som överlevt. Men när han åter kommer till San Fransisco stöter han på enstaka överlevare. Ingen av dem är dock människor som han har någon lust att umgås med ens i denna situation. Han beslutar sig istället för att bege sig tvärs över kontinenten i sitt sökande. I brist på bättre sätter han New York som mål för sin färd.

Boken smyger sig fram i sakta mak och efterhand träffar Ish på folk han vill umgås med, och vi får se en långsam återuppbyggnad av mänskligheten med många motgångar på vägen. Ish försöker i det längsta undervisa de nya barnen i att läsa, räkna och i geografi. Med tiden ses gamlingarnas åsikter och kunskaper som förlegade och artefakterna från den gamla civilisationen slutar en efter en att fungera. Ish inser vart utvecklingen är på väg och lär ut hur man tillverkar pil och båge, och lär ungdomarna att jaga med de nya vapnen.

Ish är nu gruppens sista överlevande från den gamla civilisationen, och kallas allmänt för Den siste amerikanen. Seniliteten börjar ansätta honom och de klara stunderna blir allt färre. I en av dessa inser han att den gamla civilisationen nu är helt borta, och att en ny ersatt den. Han hoppas bara att den inte skall göra om alla våra misstag på sig väg.

Earth Abides är inte någon actionroman. Här finns inga läderklädda motorcykelgäng a la Mad Max, inga strålningsskadade mutanter eller stamkonflikter. Stewart har skrivit mycket utifrån ett ekologiskt perspektiv och kan i långa stycken ses som en stilla meditation över ekologins övergripande processer, och människans underordnade plats i den. "When anything gets too numerous it's likely to get hit by some plague". Detta gäller nu även människan. Boken är skriven i slutet av 40-talet, när det kalla kriget ännu var i sin linda, och  Eter katastrofen ännu inte blivit en igenkänd undergenre. Själv kan jag bara komma på en "undergång genom epidemi" som föregångare till Earth Abides. Jack London skrev The Scarlet Plague, som publicerades som följetong 1912. Han var också en av de tidigaste att skriva om ekologi, som var ett helt nytt forskningsfält på 40-talet.

Boken har funnits i tryck mer eller mindre oavbrutet sedan den först publicerades. Den har kanske inte gjort världens största intryck på eftervärlden, men bl.a. Stephen King säger att den var en inspiration när han skrev The Stand (Svensk titel Pestens tid).

Glenn Petersen

måndag 2 januari 2012

Efter katastrofen: Dr Bloodmoney av Philip K Dick

Det börjar som en vanlig morgon i Berkeley år 1981 - ja, inte det 1981 vi känner, förstås, utan 1981 som det kunde te sig i en sf-roman skriven 1963. Efter ett misslyckat kärnvapenprov på 70-talet har mutationer blivit vanliga. Man är på väg att skicka ut den första bemannade expeditionen till Mars. Annars går livet sin gilla gång, och på Modern TV Sales & Service gör sig försäljaren Stuart McConchie redo för dagens kunder. Firman har anställt en ny reparatör, Hoppy Harrington, en mutant utan armar och ben som dock kan laga det mesta med hjälp av robotarmarna på sin motordrivna rullstol. Tvärsöver gatan är en äldre man på väg till en psykiatrisk mottagning: Bruno Bluthgeld, en kärnfysiker som fått bära hundhuvudet för provsprängningens effekter och sedan dess lever under antaget namn, plågad av skuldkänslor.

Men vad som började som en vanlig morgon kommer att bli något helt annat. Plötsligt sker det alla har fruktat - bomberna faller. Några av TV-reparatörerna blir instängda i källarvåningen under butiken. McConchie flyr till ett skyddsrum. Astronauten som varit på väg till Mars, Walt Dangerfield, fastnar i omloppsbana runt Jorden. Doktor Bluthgeld tror att det är hans undermedvetna önskningar som fått bomberna att falla. Förmodligen är det bara psykotiska vanföreställningar. Förmodligen.

Sju år senare har flera av dem som var med den där morgonen flytt storstaden och hamnat i Point Reyes Station, en liten by i Marin County några mil norrut. Här har man lyckats bygga upp ett väl fungerande, självstyrande samhälle. Hoppy Harrington är byns högt ansedde mekaniker och alltiallo; Bluthgeld lever som enstörig fårfarmare. Från sitt rymdskepp talar Dangerfield i radio till Jordens resterande befolkning, spelar musik och högläser böcker och har blivit den enda länk som förenar människorna. Livet går vidare och är på det hela taget ganska idylliskt. Olja går inte att få tag i, så bilarna dras av hästar eller går på kol, och mediciner är svåra att få tag i, men annars har man det inte så dumt. Visst, en flicka som föddes efter att bomberna föll har en tvillingbror som lever inne i hennes kropp och talar med henne på telepatisk väg. Och Hoppy Harrington har någon sorts psykokinetiska krafter och ambitioner att bli mer än en simpel alltiallo. Och en vacker dag dyker en kringresande försäljare upp: Stuart McConchie, som Harrington och Bluthgeld senast såg den där ödesdigra dagen i Berkeley. Båda blir misstänksamma. Vad kan nu han vara ute efter?

Titeln "Dr Bloodmoney" (med undertiteln "Or How We Got Along After The Bomb") är inte Dicks egen utan vald av förlaget, givetvis för att anspela på Stanley Kubricks aktuella film Dr Strangelove, som jag skrev om här. Och även i Dicks roman förekommer en tysk vetenskapsman som bytt namn och försöker gömma sig undan ett skamligt förflutet. Men annars är likheterna med Kubricks film få. Dick kunde förvisso skriva väl så vild satir om det kalla krigets paranoia, till exempel i The Penultimate Truth från 1964, där massorna lever i underjordiska skyddsrum efter kärnvapenkriget, ovetande om att kriget bara varade i några dagar och att jorden däruppe är ett grönskande paradis där en liten elit lever i lyx på jättelika gods. (Detta är ingen spoiler, hur det ligger till får vi veta från början.)

Även många andra av Dicks berättelser utspelar sig efter katastrofen, inklusive hans mest kända verk - Do Androids Dream of Electric Sheep, förlagan till filmen Blade Runner. I de flesta fall använder Dick katastrofen som en förevändning för att svepa bort den gamla samhällsordningen och hitta på en ny - ofta auktoritär, ofta byggd på lögner. Dr Bloodmoney är den historia där han mest direkt behandlar kärnvapenkriget, och det är ironiskt att det är en av de mest hoppfulla. Visst har den groteska och skrämmande inslag, men ingenting av den bottenlösa existentiella fasa som präglar hans mörkaste böcker, t ex The Three Stigmata of Palmer Eldritch som utkom samma år. Det är som om ämnets tyngd tvingar honom till en öppning som han inte alltid tillåter sig i historier som till en början kan verka mera lättsamma.

Många av Philip K Dicks romaner har översatts till svenska, men inte den här. Den var dock den gamle serieförläggaren och sf-entusiasten Horst Schröders favorit bland Dicks verk; om han någonsin utvidgat sin förlagsverksamhet till prosaböcker hade den nog legat bra till.