Science fiction
har haft ett nära band till politik allt sedan Thomas Mores Utopia 1516. I lite
modernare tid har vi böcker som Orwells 1984 och Huxleys Du sköna nya värld. Så
det faktum att SF fortfarande används för att komma med politiska inlägg,
kommentarer eller ideal, är knappast förvånande.
I mitt föregående inlägg nämnde jag
Ken MacLeods Intrusion, vilken även passar in här. Den ligger i en tydlig linje
från 1984 och Du sköna nya värld. Här är det inte en ond förtryckarstat som
sätter stövelklacken i våra nackar. Här är det mer en överbeskyddande hönsmamma
till stat, men lika kvävande för alla försök till individualitet eller
avvikande beteende. Är du kvinna i fertil ålder ökar trycket en smula extra. Då
får du en ring som känner av allt ”onyttigt” du gör och larmar om detta. Så
cigaretter, sprit och annat som skulle kunna vara skadligt för barnet. Tar du
av dig ringen så registreras detta naturligtvis hos de sociala myndigheterna. Nu
har man dessutom uppfunnit ett piller som undanröjer alla genetiska defekter på
ditt barn vid graviditeten. Man kan slippa att ta pillret om man tillhör någon
religiös grupp vars lära tar avstånd från sådant. Att det är bäst så, har
staten lärt sig den hårda vägen. Men om man som huvudpersonen i boken inte vill
låtsas vara religiös, och inte vill ta pillret, bara för att man inte vill, hur
mycket valfrihet finns det då kvar?
Ken MacLeod har ofta med ett
politiskt perspektiv i sina böcker, och han är en av de få som vågar ha en
öppet trotskistisk hjälte, eller en libertarian för den delen. Hans fyra första
romaner var den löst sammanhängande Fall Revolution-serien, där han leker
ohämmat med de olika begreppen. Klart underhållande om man har det minsta
intresse för politik men en och annan dos av Space Opera.
En annan författare vars
samhällsintresse sakta har vänts till en mer tydlig politisk agenda är Cory
Doctorow. Via organisationer som Electronic Frontier Foundation och ivrigt
bloggande på Boing Boing, har hans engagemang för copyright-frågor spridit sig
till ett generellt intresse för politik och det samhälle vi lever i. Den
första, som jag tycker, mer tydliga vändningen kom i Makers, där den tekniska
utvecklingen och storföretagens makt kolliderar. I ungdomsromanerna LittleBrother och Homeland dyker han rakt in i amerikansk post-9/11 politik, med den
ökade makten hos diverse organisationer med förkortningar på tre bokstäver.
Övervakningssamhället är något som Doctorow har mer än ett horn i sidan till.
For the Win får nog räknas som hans mest politiska bok hittills. Här kretsar
handlingen kring dataspelsindustrin och fenomen som ”Goldfarming”, där spelare
spelar sig till tillgångar i spelvärldarna och sedan säljer dessa för riktiga
pengar till folk som vill betala för att kunna ta genvägar. Det sker allt som
oftast i organiserad form, t.ex. i Kina, där någon tvingar ungdomar att spela
hela dagarna och själva tar hand om vinsten. Här låter Doctorow dem organisera
sig fackligt och skapar IWWWW (kanske lånat från MacLeods Cosmonaut Keep:
Information Workers of the World Wide Webb – Webblies). Här har han
mellankapitel som är rena handböckerna i att organisera sig och hur olika
fenomen fungerar i den kapitalistiska världen.
Naturligtvis
finns det också SF med konservativa förtecken. En klassisk företrädare är
Heinlein. Han var i mångt och mycket en ganska vanlig konservativ, även om man
kan hitta lite libertarianska drag här och var. En av dagens författare som man
hittar i det konservativa lägret är David Brin, som deltagit i diverse
konservativa tankesmedjor. Det är dock inte alltid så lätt att sätta fingret på
hans politiska åsikter i hans romaner. Hans senaste i skrivande stund, är
Existence. Där beskriver han ett nära-framtidssamhälle som är närmast
korporativistiskt, med olika intressegrupper som slåss om makten. Han lämnar
det dock ganska öppet vilken typ av samhälle han förespråkar själv.
Många av dagens konservativa
SF-författare tenderar att skriva krigs-sf, som David Webber och Tom Kratman
som exempel. De är väl inte riktigt min kopp te, om man säger så. Inte så mycket för att deras idéer skulle vara särskilt stötande, men för att det är
rätt krattig litteratur. En råhärlig konservativ/libertarian som Neil Asher
njuter jag storligen av, då han oftast har bra kvalitet på det rent litterära och
skriver spännande och engagerande berättelser.
Med andra ord:
det jag betraktar som en god politisk sf-roman är fört och främst en välskriven
och engfagerande historia, där det politiska elementet tjänar som en krydda, en
smakförhöjare.
Glenn Petersen
