måndag 22 september 2014

Cthuluida spel

Ulf tipsar på spel med hög tentakelkvot.

Det som dväljs i djupet kommer alltid kännas främmande för oss landkrabbor. Det som är främmande skrämmer ofta och det var, kan tänkas, det som gjorde Lovecrafts skapelse Cthulhu så … onämnbar? Evig? Det är inte dött som evigt vilar, och med underliga eoner kan ock Döden dö. Eller nå´t. 

Utan tvekan är Cthulhu en vansinnigt inflytelserik litterär skapelse med tentakler som når till allt från dataspel till serier till överkonsumtion av sushi och brädspel. Vi har tillochmed börjat gulla till kreaturet och skämta om det, kanske i ett fåfängt försök att avtrubba den kosmiska skräck denna vansinnets härold väcker. Kanske. För mig har Cthulhu sedan jag först läste om förekomsten av en sovande gudom på havets botten alltid fungerat mäktigt kreativt. Fantasin går i högvarv, historier och hugskott skjuter runt i sinnet som om synapserna fått fnatt och mardrömmarna är bara en sen kvällsmacka bort. 

Det mest fantasieggande spelet jag känner till med tentakeltem… f´låt Cthulhutema, är Call of Cthulhu. Det är ett rollspel som likt Cthulle själv överlevt allehanda katastrofer och omvälvningar och väl värt ett försök om ni inte har prövat det. Det kan vara en mycket oförlåtande spel, framförallt med en regelhård spelledare men om spelarna alla är åtminstone något bekanta med Lovecrafts fäbless för att ta livet av sina protagonister eller göra dem galna så kommer alla att gilla det. Det går också att ge det en aningens mer ”hjälte-känsla” om spelgruppen skulle föredra det. Är det mera ”drakdödande” fast i modernare tappning som föredras rekommenderar jag dock hellre Savage Worlds Realms of Cthulhu eller World War Cthulhu då bägge två helt enkelt känns och spelas något mer actioninriktat. (Och psst, har ni inte läst Laundry files av Charles Stross så gör det. Roligt och läskigt på en gång) Fast kom ihåg att en k-pist inte räcker långt mot multidimensionella varleser. Bara ett tips…

Rollspel i all ära, säger du nu, men jag vill ha spelplaner! Ge mig spelplaner och en taktil upplevelse, jag vill bli berörd av hans (nudliga bihang!)

Jag rekommenderar glatt och med ett dolt djuphavsleende i så fall Fantasy Flights mycket välgjorda Eldritch Horror vari spelarna ikläder sig rollen som bålda äventyrare. De har alla en aning om att allt inte står rätt till och far jorden runt för att undersöka sanningen och förhindra att en Ond Gudom tränger in i vår verklighet och därmed avslutar vår usla existens. Ibland går det bra, ibland inte, men spelet är spännande och har ett mycket smidigt regelsystem där det märks att FFG har lärt sig av sina tidigare exkursioner till Cthulhuversat. 

Det finns också tydliga Cthuhuvinklingar och blinkningar i andra spel, King of Tokyos Kraken har tydliga släktdrag med farfar Cthulhu och den klassiska Illithiden/Mindflayern (sinnesflåaren?) är egentligen bara mindre men minst lika ond. Från ett ytlevande perspektiv alltså. Hen har säkert små telningar därhemma som ligger och gnyende väntar på att få hem en frontallob eller två.
Och vi har också ett spel från Twilight Creations, de som skapade Zombies! ! ! och det är ju intressant... Spelet Cthulhu!!! Hastur la vista baby kan ha mer att erbjuda än bara ett ordskämt.

Stjärnklart

Ola har läst Stjärnklart av Lars Wilderäng, en bok om Sverige under och efter kollapsen.

Fenomenal undergångsskildring!
Hur länge skulle du, och samhället, klara ett strömavbrott? Har du funderat på hur beroende vi är av datorer? Vad skulle hända om elektroniken började att fallera?
Lars Wilderäng, som med sina kritikerrosade säkerhetspolitiska actionthrillers Midvintermörker och Midsommargryning pekar på ett möjligt utfall av en allt aggressivare rysk territorialpolitik, delar i sin nya roman Stjärnklart ut ytterligare örfilar till nedmonteringen av den svenska beredskapen, nu den civila.
Inte sedan Jersilds ytterligt realistiska efter-kärnvapenkrigsskildring Efter floden (1982) har ett svenskt katastrofscenario presenterats med sådan obeveklig saklighet. Stjärnklart är en lika spännande som nyttig påminnelse om vårt "effektiva" samhälles sårbarhet och förlorade färdigheter, och skänker bättre förståelse för världens krishärdar och misär.
Och detta är bara början...

Himmelstrand

Gabriella har skrivit en recension av Himmelstrand, John Ajvide Lindqvists nya skräckis.

Tio personer i fyra husvagnar, helt vanliga människor från en campingplats, vaknar en morgon och finner sig förflyttade till en oändlig gräsmatta. Det finns inget att se vid horisonten, himlen är skrämmande tom, och den enda kvarvarande kontakten till yttervärlden verkar vara radion som tar in gamla svensktoppklassiker och inget annat.

Att dessa personer överhuvudtaget möts, beror bara på campingplatsens slumpartade fördelning av parkeringar. Där finns butiksägarens familj, med varm sammanhållning och ett skrämt barn. Fotomodellen och fotbollsspelaren och deras söta lilla flicka; en skön idyll full av sprickor med mörka hemligheter som växer och gror i himmelstrandens öppna fält. Två mjölkbönder, gamla män med vuxna barn, som hittat närhet hos varandra, och Donald och hans fru som delat många år - kanske inte helt lyckliga, men välkompromissade - i sin stora husvagn fäst vid den amerikanska bilen.
Det finns ingen annan omkring dem, men som de upptäcker när de ger sig ut i tomheten, rymmer vidderna allt de tagit med sig... från barndomens fasor och förödmjukelser, till outtalade drifter och efterlängtade verkligheter. Ett kammarspel på en oändlig slätt, kan det verkligen vara skrämmande? Enormt så, om det skrivits av John Ajvide Lindqvist. På samma skickliga sätt som han fångat Blackeberg och andra platser i Sverige, tecknar han nu de fångade personerna och deras husvagnar - med förtält och gasolspisar och radioapparater av olika generationer och prisklasser - som miniporträtt av en viss värld. Det är ett Sverige; inte hela Sverige, men ett som växt upp med Abba, Björn Skifs, schlager, svensktopp och folkhem i dess olika skiftningar. Romanens titel kommer från låtskrivaren Peter Himmelstrand, men under den här tomma himlen, närs gräset av blodig jord, och det är inte kärlek och dansande drömmar som verkar vandra runt i kanten av ens synfält.

Det är lite svårare att komma in i romanen än många andra av Ajvide Lindqvists böcker, med de många klippen mellan personer och den främmande miljön. Men allt eftersom berättelsen växer fram, och minnen från det förflutna avslöjas, blir jag mer och mer fäst vid den. Spänningen finns där från första sidan - hur kom de dit? Var är ens "dit", och vågar man försöka ta reda på det? Några kapitel in i romanen, är det snarare de olika människoödena som fångar mig och lockar mig vidare (bara lite till, ett par sidor - det är helt klart en bok svår att lägga ifrån sig när man börjat) och samtidigt bleknar aldrig den märkliga omgivningen bort.
Himmelstrand är ett nytt grepp för Ajvide Lindqvist och är ett lyckat sådant. Jag påminns på vissa sätt om Stephen Kings Under Kupolen, där en småstad isoleras från resten av världen. Ingen vet hur det gick till eller varför de valts ut, men den sanna mardrömmen börjar först när intriger och små grymheter blossar upp. Här är romanfigurerna ännu mer isolerade såklart, och deras världar i miniatyr i form av husvagnarna kan beskrivas med detaljerad ömhet.
Jag tänker på Sartre - Helvetet är andra människor - och hoppas att en teater någon gång sätter upp Himmelstrand på en scen, något jag tror kan bli magiskt i rätta händer. Tills dess Youtubar jag gamla schlagerlåtar och inser att det inte finns någon form av trallvänlig popmusik Ajvide Lindqvist inte kan fylla med fasans återklang.

En man av stil och smak

Anders Fagers nya roman En man av stil och smak utspelar sig i samma lovecraftianskt inspirerade svenska verklighet som Svenska kulter, och är en fristående forsättning på Jag såg henne i dag i receptionen. Vi bad Anders intervjua sig själv om boken.

ANDERS FAGER INTERJUVAR ANDERS FAGER 

ANDERS FAGER: Hej allihopa! I augusti ger jag ut En man av stil och smak på Wahlström & Widstrand. Det är en skräckhistoria om en hög tjänsteman på Kungliga Biblioteket som pressas allt hårdare av okulta sällskap som vet att stjärnorna snart står rätt och vill åt böcker som finns gömda på biblioteket. Ni kommer att älska den. 

ANDERS FAGER: CeO, som vår hjälte heter, är dessutom en än så länge framgångsrik bibliotekstjuv. Men nu sätts han att leda en jakt på den tjuv som härjar på Kungliga Bilblioteket. Han själv, alltså. Det är en av många saker som gör CeOs liv lite rörigt. 

ANDERS FAGER: Äntligen kommer det en bok som skildrar bibliotekarier så sexiga och spännande som de verkligen är. Här finns vrickat sex och våld, hemliga ordnar och mörka källarvalv, precis som det sig bör när när man skriver om bibliotekarier. 

ANDERS FAGER: Det sups en del också. Och äts sushi. (På det hela taget så äts det väldigt lite i mina böcker. Vad kan det betyda?) 

ANDERS FAGER: De som läst mina tidigare böcker kommer givetvis att känna igen en del figurer. Fredman är givetvis med. Och Heinrich Himmler flimrar förbi. Liksom Sven Hedin och drottning Kristina. Läsarna får också veta en hel del om den legendariske Holger Bertholtz, sveriges mest kända svartkonstnär . 

ANDERS FAGER: Det här är givetvis fortsättningen på min Jag såg henne i dag i receptionen som handlade om technohäxan Cornelia Karlsson. Cornelia öppnade en port till andra eoner och nu vill saker in genom porten. Elaka saker. 

ANDERS FAGER: Hur lik är bibliotekstjuvern CeO den riktigte biblitekstjuven Anders Burius? 

ANDERS FAGER: Jag har aldrig träffat originalet så det är svårt att säga. Men folk som gjort det har berättat saker som får mig att känna att min karaktär är betydligt närmare verkligheten än man var i tv-serien som gjordes om Burius för några år sen. TV missade dessutom hela biten med att karln sålt sin själ till mörkrets makter.

The Incorruptibles

I fortsättningen lägger vi upp våra månadstips från SF-Bokhandeln på bloggen också. Jag börjar med förra månadens fantasyrekommendation, The Incorruptibles, en riktigt hårdkokt historia.

Shoestring och Fisk är legoknektar. De skyddar resande i de farliga Territorierna, nykoloniserade områden där de högresta vaettir, traktens utomjordisk vackra och nästan odödliga urinvånare, dödar urskillningslöst i sina räder. Nu har Shoe och Fisk hyrts för att vaka över en demondriven hjulångare på väg upp längs en mäktig flod. Ombord finns territoriets guvernör och hans söner och döttrar på en resa vars syfte vi får veta mer om först en bit in i historien. Guvernörsfamiljen är rumersk, bördiga från den gamla världens centralområde. De tillhör kolonialeliten och anser sig stå över vanliga dödliga som Shoe och Fisk. Särskilt ser de ner på Shoe, som är tilll hälfen dvergar. Hans mor tillhör det mycket långlivade dvärgfolk som bebor Territoriernas bergsområden.
Det här är alltså fantasy. Vi har dvärgar och alver (vaettir är i praktiken väldigt vildsinta alver) och demoner. De två huvudpersonerna har mycket gemensamt med Warhammers Gotrek och Felix, eller Fritz Leibers Ffahrd och Grey Mouser. Berättaren är Shoe själv, som vi anar har gripit efter pennan långt efter det att händelserna i boken utspelade sig. Men till formen är The Incorruptibles snarast en vilda västern-roman, eller kanske ska vi säga weird west. Alla som någon gång spelade rollspelet Deadlands känner igen sig i rumernas demonteknologi, som har mycket gemensamt med ghost rock från Deadlands, inklusive förmågan att korrumpera själen. Fisk är en hellfire-pistolero som inte bryr sig om sin själs hälsa, medan vännen Shoe föredrar att slåss med kallt stål. Vaettir har drag av prärieindianer och området där hjulångaren passerar skulle lätt kunna tas för området öster om Klippiga bergen någon gång under sent 1800-tal.
The Incorruptibles är, som ofta när det handlar om vilda västern, en ganska långsam historia. Det tar en bra stund innan vi inser varför guvernörsfamiljen reser upp längs floden, och förstår att resan har storpolitiska implikationer. Jacobs ger läsaren smulor av information om världen, det förflutna och dramats personer under läsningens gång. Det är välskrivet och skickligt strukturerat ... och våldsamt. Det lemlästas, skalperas, torteras och mördas friskt och scenerna där rumernas demonteknologi visas upp är riktigt skräckfilmsmässiga.
Många är (kanske med rätta) misstrogna inför en bok som blandar olika genrer hej vilt. Västern + romersk alternativhistoria + demonteknologi + alver + dvärgar. Kan det bli bra? Ja, det kan det! Jacobs lyckas smälta ihop alla olika element till en väldigt lyckad helhet. Till stor del tror jag att det är det alternativhistoriska elementet som gör att det fungerar. Hade Jacobs bara tagit olika romerska begrepp och stoppat in i en fantasyvärld hade jag förmodligen skakat på huvudet. Nu blir hela romanen ett pussel där jag undrar vad som har hänt för att en så här märklig värld ska ha kunnat skapas. Jacobs själv vill inte kalla The Incorruptibles en alternativhistorisk roman, utan säger så här:
- I like to describe my approach to writing “alternate history” as history three steps to the side, two steps back, and dressed in a Halloween costume.
Slutet öppnar sig för en fortsättning, och jag kommer helt klart att läsa nästa del i serien. Jag har inte haft så roligt med en fantasyroman sedan Richard Morgans The Steel Remains