Science fiction och jag

Science fiction?

Till att börja med visste jag inte att det var så det hette. Jag läste äventyrsböcker, och en del utspelade sig i rymden och en del i framtiden. Jules Verne gillade jag mycket, till exempel.

Det här var på sjuttiotalet, så det kom också ut gott om vänsterpolitiska ungdomsböcker. De roligaste skrevs inte sällan av Sven Wernström, just för att han brukade utgå från gamla äventyrsböcker. En som jag särskilt fäste mig vid hette Destination Mars och handlade om tre ungdomar som kidnappats av ett flygande tefat och hamnar på planeten Mars, som först verkar obebodd. I terrängen förekommer väldiga runda kullar. Mikroorganismer som besökarna fört med sig från jorden får växtligheten på en av kullarna att plötsligt dö, och den visar sig vara en kupol som täcker en övergiven stad. Staden är ett automatiserat maskineri som sätter igång varenda morgon och tystnar på kvällen. Ungdomarna ger sig in i staden men ser inga spår av liv förrän de öppnar en dörr till ett rum som stått stängt i sekler. Därinne sitter den sista marsmänniskan. Vinddraget får kroppen att falla samman till en stofthög, men marsmänniskan har talat in sin berättelse på en sorts diktafon och ungdomarna har med sig en dator som kan översätta. Det visar sig att marsianerna tog död på sin egen civilisation genom att bete sig precis som vi på Jorden beter oss i dag!

Det här var en av de första gångerna jag stötte på den plötsliga perspektivförskjutning som kännetecknar mycken sf. Ungefär som den där berömda fixeringsbilden som kan företälla antingen en gammal tant eller en ung vacker flicka: Det du trodde var en småstad på femtiotalet är i själva verket en noga uppbyggd kuliss i en framtidsvärld. Det du trodde var världen är egentligen ett generationsrymdskepp på dekis. Det du trodde handlade om utdöda marsmänniskor handlar egentligen om oss på Jorden här och nu. När det görs bra (och ibland även när det görs dåligt - Sven Wernström var väl egentligen ingen vidare författare) kan effekten bli en sorts intellektuell svindel. För mig är detta en stor del av vad som menas med begreppet sense of wonder, som ofta används för att förklara tjusningen med sf. Visst finns det mycket annat som kan göra sf läsvärt - alltifrån trovärdiga spekulationer om framtiden till hisnande fantasiflykter - men detta upplever jag som själva essensen.

Det var på stadsbibliotekets lokala filial jag upptäckte att det här var en särskild sorts böcker som stod i en egen hylla: science fiction-hyllan. Jag var i tioårsåldern när jag hittade dit, och somligt av vad jag fann där gick mig rakt över huvudet. Men somligt gjorde ett outplånligt intryck. Inte minst lärde jag mig uppskatta sf i novellform genom Sam J. Lundwalls fina tidskrift Jules Verne-Magasinet, som också blev min första kontakt med det sällsamma fenomen som kallas fandom och kom att få en omätlig betydelse för mitt liv. Novellerna från detta magasin samlades i en serie antologier från vilka vi lånat namnet på denna blogg. Det känns fint att så här många år senare kunna vinka till Sam och i all anspråkslöshet tacka för allt han gjorde för mig och många av oss andra i vår mest formbara ålder.

I samma veva som jag hittade sf-hyllan visade biblioteket en utställning med den holländske grafikern M.C. Escher. I Eschers verk finns precis samma sorts oväntade perspektivförskjutningar och paradoxer som jag fann i sf-litteraturen, och i min hjärna har hans bilder sedan dess varit intimt förknippade med min tidiga sf-läsning. De illustrerar perfekt science fictions sätt att nalkas verkligheten.

Litet senare lånade jag på samma bibliotek en bok med den lovande titeln Androidens drömmar (i original Do Androids Dream of Electric Sheep?). Det var några år innan den filmatiserades som Blade Runner, en utmärkt film noir som dock saknar det mesta av vad som gör förlagan så speciell. Den blev mitt livs dittills största läsupplevelse och författaren - Philip K. Dick - blev min favoritförfattare för många år framöver. Han kunde ställa ens förväntningar på huvudet i vartenda kapitel. Han var en paranoiker som misstrodde allt, till och med själva verkligheten. Hos Dick var ingenting säkert, inte ens din egen identitet. Att läsa honom var ett hisnande äventyr. Men det fanns något mer hos honom: en ofta nattsvart humor och en ömsinthet trots allt, en kärlek till hans hårt prövade huvudpersoner. Det som till sist var det enda man kunde lita på hos Dick var alltid det som gör oss till människor - vår förmåga till medkänsla.

Småningom blev Dick genom lundaförlaget Bakhåll min ingång till översättaryrket. Vid det här laget gavs det inte längre ut mycket sf på svenska, och själv kände jag mig rätt färdig med genren, men jag hade turen att få översätta ett par böcker som gav en nytändning för sf-intresset i alla fall för mig (om inte för den läsande allmänheten i Sverige): de två sista delarna i Gene Wolfes mästerverk Den nya solens bok (i original The Book of the New Sun), en bok som först tycks vara ren fantasy tills man inser att de där gamla tornen är rymdskeppsvrak och att tiden då de var i bruk inte ens är historia; den är förhistoria, svept i dimmiga legender. Återigen de där svindlande skreden i hela världsuppfattningen - Wolfe gör det tricket bättre än någon annan, och till skillnad från de flesta sf-författare skriver han lysande prosa. Sällan har någon bättre gestaltat den där känslan som Pär Lagerkvist talade om: att du en dag kommer att vara en av dem som levde för länge sedan.

Sedan jag var med och startade SF-Bokhandeln i Göteborg år 2001 har vår genre genomgått en riktig boom - tråkigt nog inte på svenska, även om entusiasten John-Henri Holmberg tappert gett ut ypperlig översatt sf i novellmagasinet Nova Science Fiction, där jag bidrog som recensent - men väl i den engelskspråkiga världen. Författare som Ted Chiang, China Miéville, Ian McDonald och Paolo Bacigalupi ser till att det fortfarande kommer ut sf som kan ställa din värld på huvudet.

Det vore förmätet att påstå att sf-läsning gör dig mer intelligent - jag har sannerligen gjort min beskärda del av dumheter - men nog har den vidgat mina vyer och lärt mig att allt kan se annorlunda ut från ett annat perspektiv. Och roligt har jag haft under tiden.