Science Fiction och politik

Science fiction har haft ett nära band till politik allt sedan Thomas Mores Utopia 1516. I lite modernare tid har vi böcker som Orwells 1984 och Huxleys Du sköna nya värld. Så det faktum att SF fortfarande används för att komma med politiska inlägg, kommentarer eller ideal, är knappast förvånande.

            I mitt föregående inlägg nämnde jag Ken MacLeods Intrusion, vilken även passar in här. Den ligger i en tydlig linje från 1984 och Du sköna nya värld. Här är det inte en ond förtryckarstat som sätter stövelklacken i våra nackar. Här är det mer en överbeskyddande hönsmamma till stat, men lika kvävande för alla försök till individualitet eller avvikande beteende. Är du kvinna i fertil ålder ökar trycket en smula extra. Då får du en ring som känner av allt ”onyttigt” du gör och larmar om detta. Så cigaretter, sprit och annat som skulle kunna vara skadligt för barnet. Tar du av dig ringen så registreras detta naturligtvis hos de sociala myndigheterna. Nu har man dessutom uppfunnit ett piller som undanröjer alla genetiska defekter på ditt barn vid graviditeten. Man kan slippa att ta pillret om man tillhör någon religiös grupp vars lära tar avstånd från sådant. Att det är bäst så, har staten lärt sig den hårda vägen. Men om man som huvudpersonen i boken inte vill låtsas vara religiös, och inte vill ta pillret, bara för att man inte vill, hur mycket valfrihet finns det då kvar?

            Ken MacLeod har ofta med ett politiskt perspektiv i sina böcker, och han är en av de få som vågar ha en öppet trotskistisk hjälte, eller en libertarian för den delen. Hans fyra första romaner var den löst sammanhängande Fall Revolution-serien, där han leker ohämmat med de olika begreppen. Klart underhållande om man har det minsta intresse för politik men en och annan dos av Space Opera.

            En annan författare vars samhällsintresse sakta har vänts till en mer tydlig politisk agenda är Cory Doctorow. Via organisationer som Electronic Frontier Foundation och ivrigt bloggande på Boing Boing, har hans engagemang för copyright-frågor spridit sig till ett generellt intresse för politik och det samhälle vi lever i. Den första, som jag tycker, mer tydliga vändningen kom i Makers, där den tekniska utvecklingen och storföretagens makt kolliderar. I ungdomsromanerna LittleBrother och Homeland dyker han rakt in i amerikansk post-9/11 politik, med den ökade makten hos diverse organisationer med förkortningar på tre bokstäver. Övervakningssamhället är något som Doctorow har mer än ett horn i sidan till. For the Win får nog räknas som hans mest politiska bok hittills. Här kretsar handlingen kring dataspelsindustrin och fenomen som ”Goldfarming”, där spelare spelar sig till tillgångar i spelvärldarna och sedan säljer dessa för riktiga pengar till folk som vill betala för att kunna ta genvägar. Det sker allt som oftast i organiserad form, t.ex. i Kina, där någon tvingar ungdomar att spela hela dagarna och själva tar hand om vinsten. Här låter Doctorow dem organisera sig fackligt och skapar IWWWW (kanske lånat från MacLeods Cosmonaut Keep: Information Workers of the World Wide Webb – Webblies). Här har han mellankapitel som är rena handböckerna i att organisera sig och hur olika fenomen fungerar i den kapitalistiska världen.

           

Naturligtvis finns det också SF med konservativa förtecken. En klassisk företrädare är Heinlein. Han var i mångt och mycket en ganska vanlig konservativ, även om man kan hitta lite libertarianska drag här och var. En av dagens författare som man hittar i det konservativa lägret är David Brin, som deltagit i diverse konservativa tankesmedjor. Det är dock inte alltid så lätt att sätta fingret på hans politiska åsikter i hans romaner. Hans senaste i skrivande stund, är Existence. Där beskriver han ett nära-framtidssamhälle som är närmast korporativistiskt, med olika intressegrupper som slåss om makten. Han lämnar det dock ganska öppet vilken typ av samhälle han förespråkar själv.

            Många av dagens konservativa SF-författare tenderar att skriva krigs-sf, som David Webber och Tom Kratman som exempel. De är väl inte riktigt min kopp te, om man säger så. Inte så mycket för att deras idéer skulle vara särskilt stötande, men för att det är rätt krattig litteratur. En råhärlig konservativ/libertarian som Neil Asher njuter jag storligen av, då han oftast har bra kvalitet på det rent litterära och skriver spännande och engagerande berättelser.

Med andra ord: det jag betraktar som en god politisk sf-roman är fört och främst en välskriven och engfagerande historia, där det politiska elementet tjänar som en krydda, en smakförhöjare.

Glenn Petersen