Uprooted

Naomi Novik är den välkända författaren till Temeraire, en historisk fantasyserie som följer draken Temeraire och hans kapten på deras öden och äventyr runtom i världen under början av 1800-talet.

Hennes nya fantasyroman ’Uprooted’ har rötterna i slaviska folksagor och precis som i många av dessa finner vi här en mäktig trollkarl och en stor magisk skog. Skogen, känd som ’the Wood’, är avgjort av det otrevligare slaget, med en lömsk illvilja som sakta sprider sig utanför dess gränser. Den som en gång stigit in i Skogen återvänder nästan aldrig och de få som faktiskt kommer ut är antingen så förvridna att de inte går att känna igen, eller ännu värre, till synes helt normala. De sistnämnda bör man akta sig extra noga för, Skogen lämnar aldrig tillbaka någon utan en baktanke.

Agnieszka bor i Dvernik, en av byarna i dalen bredvid skogen. Hon älskar sin sin by och det stilla livet bredvid den glittrande floden, men hade det inte varit för dalens herre, ’the Dragon’, skulle skogen för länge sedan ha spridit sig och utplånat dalen. Som det är nu håller Draken skogen under kontroll i utbyte mot ett pris: vart tionde år väljer han en ung kvinna som han tar med till sitt torn vid Skogens utkant. Tvärtemot vad människor utanför dalen tror är ’The Dragon’ ingen riktigt drake, utan en mäktig trollkarl, och inte heller äter han de unga kvinnorna. Den utvalda kvinnan tjänar Draken i tio års tid och släpps sedan på fri fot, med fina kläder och en påse silver, varpå han väljer en ny ung kvinna.

Historien tar sin början precis när tio år har gått sedan senaste valet och Agnieszka är helt säker på att Draken kommer att välja hennes bästa vän, Kasia. Modiga, vackra och älskliga Kasia har precis som de kvinnor Draken tidigare valt, en speciell utstrålning som skiljer henne från mängden. Det enda som är speciellt med Agnieszka är hennes förmåga (om man nu kan kalla det för det) att bli smutsig och ovårdad under vilka omständigheter som helst. Trots detta är Agnieszka och Kasia bästa vänner, oskiljaktiga sedan barnsben, men dagen för valet är kommen och inget kan hindra Draken från att kräva sitt pris.

’Uprooted’ är i mina ögon den perfekta hybriden av saga och fantasyroman, med ett rikt och målande språk som skänker trovärdighet och verklighetskänsla åt karaktärer och miljöbeskrivningar. Jag tyckte mycket om hur magin framställdes och gav extra djup åt de karaktärer som arbetade med den och hur sagoelement i ny skepnad dök upp genom hela boken. Trots avsaknaden av ’riktiga’ drakar, är jag precis lika förtjust i ’Uprooted’ som i Noviks tidigare verk och önskar av hela mitt hjärta att det skall bli fler böcker i samma serie.

Jag vill även passa på att utfärda en sträckläsnings-varning: Skogen sätter snabbt sina rötter i en. 

Liisa Lintunen

The Vagrant

The Vagrant är Peter Newmans debutroman. Den handlar om en ensam man som vandrar genom en post-apokalyptisk värld, tillsammans med ett spädbarn och ett legendariskt svärd. Samt, en get! De vandrar mot the Shining City som sägs vara den mänskliga rasens sista bastion i en värld som tår under ständig attack av demoner.

Några ovanliga inslag i berättelsen är att hjälten Vandraren är stum. Men det finns även en ytterst motvillig, helt omänsklig följeslagare som inte heller pratar. Geten är tjurig, fientlig, envis – allt som getter är – och ett komiskt inslag som jag uppskattade mycket. Och vad handlar egentligen post-apokalypsen om? Är det post-och/eller-teknologi/magi? Artificiell intelligens i demonform?

Nåväl, demonerna har invaderat världen och nästan alla människor bär på deras smitta. Samtidigt som de förvränger och fördärvar allt de berör, så omskapar de sig själva som groteska varelser som verkar leva ett eget liv . De blir embryon till självmedvetande som slåss inbördes samtidigt som de desperat förföljer och försöker stoppa Vandraren att nå sitt mål. På hans väg genom en värld i spillror bland människors mörkaste överlevnadsstrategier så blir han i sin bräcklighet ändå ledaren som tänder ett hopp och minnet av en tid när livet betydde mer än överlevnad.

Jag tyckte om den här boken för dess ovanliga inslag och kreativitet. Den är välskriven och har fina karaktärer. Saknade jag nåt? Ja, men jag kan inte riktigt definiera vad i så fall. Vandraren är verkligen helt stum, både i ord och tankar. Han blir ett vacum i bokens mitt som speglas i sina följeslagare. Och här står jag och undrar vad han speglar i mig. . . Peter är också medproducent av uppskattade podcasten Tea and Jeopardy som sponsras genom medlemskap i Order of the Sacred Teacup.

Det här är en bok vars handling och bokomslag ekar av den ensamme hjälten, som tex i den japanska serien Lone wolf and Cub (70-talet), eller filmen the Warrior’s Way (2010) . Och till en början tror man att det här kommer att bli en ganska traditionell episk fantasy. Tills man inser att författaren är en kreativ utbrytarkung som inte helt snällt låter sig kategoriseras av sina läsare. 

Ylva Petersen

Stjärnstenen

Jag föreställer mig att det måste vara extra svårt att skapa trovärdiga och flerdimensionella fantasyvärldar för barn. Av nödvändighet kan ju inte författaren ägna alltför mycket sidutrymme åt skapa en mytologi för världen, ägna tid åt detaljer i miljöskildringen och hitta på komplicerade magiska system och allt annat som fantasyförfattare brukar syssla med. Barnböcker är ju sällan särskilt tjocka, och det viktiga är rimligen att snärja in den lilla läsaren i berättelsen så fort det någonsin går så att de inte tröttnar.

Föreställer jag mig, alltså. Jag kan förstås ha fel, och får jag tillfälle ska jag fråga Jo Salmson om den saken. Jag har nämligen läst hennes fem böcker om Tam (från 6 år och uppåt), och det slog mig hur genomtänkt och skickligt hon skildrar drakar och drakriddare och staden med alla sina ringmurar trots det korta formatet. Så kan bara någon skriva som läst mycket fantasy och dessutom är är en väldigt skicklig författare.

Och nu Stjärnstenen, första delen i en ny fantasyserie som utspelas i Tams värld, och fördjupar berättelsen om drakarna och drakriddarna från Demar. Det är inget krav att ha läst de tidigare Tam-böckerna, för Stjärnstenen är ett nytt äventyr som inte kräver några förkunskaper. Däremot ska påpekas att det saknas illustrationer i romanen och att omfånget är strax över 300 sidor, så låt oss säga att boken rekommenderas till från nio år och uppåt. Och väldigt fullvuxna läsare som undertecknad som älskar levande fantasyvärldar och spännande äventyr.

Handlingen? Det är skolavslutning, och Nea är den enda eleven som inte ska göra sitt prov i skolbyggnaden. I stället ska hon fortsätta en längre bort, till Stjärnsalen. Där, på ett stenaltare, står Stjärnstenen i sin hållare av smidesjärn.
Det är inte ofta mäster Fenel, Hammars ende stjärntolkare, prövar om någon duger till att bli hans lärling - och än så länge har han aldrig godkänt någon. En pirrande oroskänsla växer i Neas mage. Vad ska hon ta sig till om hon inte blir godkänd? Om hon inte har gåvan?

Hur ska det gå? Följ Neas vidare äventyr i Stjärnstenen! Läsvan nio-tioåring läser själv, yngre läsare ser till att vuxen högläser och vi andra läser för att det är så roligt att läsa bra fantasy. 

Maths Claesson

Himmelstrand

Gabriella har skrivit en recension av Himmelstrand, John Ajvide Lindqvists nya skräckis.

Tio personer i fyra husvagnar, helt vanliga människor från en campingplats, vaknar en morgon och finner sig förflyttade till en oändlig gräsmatta. Det finns inget att se vid horisonten, himlen är skrämmande tom, och den enda kvarvarande kontakten till yttervärlden verkar vara radion som tar in gamla svensktoppklassiker och inget annat.

Att dessa personer överhuvudtaget möts, beror bara på campingplatsens slumpartade fördelning av parkeringar. Där finns butiksägarens familj, med varm sammanhållning och ett skrämt barn. Fotomodellen och fotbollsspelaren och deras söta lilla flicka; en skön idyll full av sprickor med mörka hemligheter som växer och gror i himmelstrandens öppna fält. Två mjölkbönder, gamla män med vuxna barn, som hittat närhet hos varandra, och Donald och hans fru som delat många år - kanske inte helt lyckliga, men välkompromissade - i sin stora husvagn fäst vid den amerikanska bilen.
Det finns ingen annan omkring dem, men som de upptäcker när de ger sig ut i tomheten, rymmer vidderna allt de tagit med sig... från barndomens fasor och förödmjukelser, till outtalade drifter och efterlängtade verkligheter. Ett kammarspel på en oändlig slätt, kan det verkligen vara skrämmande? Enormt så, om det skrivits av John Ajvide Lindqvist. På samma skickliga sätt som han fångat Blackeberg och andra platser i Sverige, tecknar han nu de fångade personerna och deras husvagnar - med förtält och gasolspisar och radioapparater av olika generationer och prisklasser - som miniporträtt av en viss värld. Det är ett Sverige; inte hela Sverige, men ett som växt upp med Abba, Björn Skifs, schlager, svensktopp och folkhem i dess olika skiftningar. Romanens titel kommer från låtskrivaren Peter Himmelstrand, men under den här tomma himlen, närs gräset av blodig jord, och det är inte kärlek och dansande drömmar som verkar vandra runt i kanten av ens synfält.

Det är lite svårare att komma in i romanen än många andra av Ajvide Lindqvists böcker, med de många klippen mellan personer och den främmande miljön. Men allt eftersom berättelsen växer fram, och minnen från det förflutna avslöjas, blir jag mer och mer fäst vid den. Spänningen finns där från första sidan - hur kom de dit? Var är ens "dit", och vågar man försöka ta reda på det? Några kapitel in i romanen, är det snarare de olika människoödena som fångar mig och lockar mig vidare (bara lite till, ett par sidor - det är helt klart en bok svår att lägga ifrån sig när man börjat) och samtidigt bleknar aldrig den märkliga omgivningen bort.
Himmelstrand är ett nytt grepp för Ajvide Lindqvist och är ett lyckat sådant. Jag påminns på vissa sätt om Stephen Kings Under Kupolen, där en småstad isoleras från resten av världen. Ingen vet hur det gick till eller varför de valts ut, men den sanna mardrömmen börjar först när intriger och små grymheter blossar upp. Här är romanfigurerna ännu mer isolerade såklart, och deras världar i miniatyr i form av husvagnarna kan beskrivas med detaljerad ömhet.
Jag tänker på Sartre - Helvetet är andra människor - och hoppas att en teater någon gång sätter upp Himmelstrand på en scen, något jag tror kan bli magiskt i rätta händer. Tills dess Youtubar jag gamla schlagerlåtar och inser att det inte finns någon form av trallvänlig popmusik Ajvide Lindqvist inte kan fylla med fasans återklang.

En man av stil och smak

Anders Fagers nya roman En man av stil och smak utspelar sig i samma lovecraftianskt inspirerade svenska verklighet som Svenska kulter, och är en fristående forsättning på Jag såg henne i dag i receptionen. Vi bad Anders intervjua sig själv om boken.

ANDERS FAGER INTERJUVAR ANDERS FAGER 

ANDERS FAGER: Hej allihopa! I augusti ger jag ut En man av stil och smak på Wahlström & Widstrand. Det är en skräckhistoria om en hög tjänsteman på Kungliga Biblioteket som pressas allt hårdare av okulta sällskap som vet att stjärnorna snart står rätt och vill åt böcker som finns gömda på biblioteket. Ni kommer att älska den. 

ANDERS FAGER: CeO, som vår hjälte heter, är dessutom en än så länge framgångsrik bibliotekstjuv. Men nu sätts han att leda en jakt på den tjuv som härjar på Kungliga Bilblioteket. Han själv, alltså. Det är en av många saker som gör CeOs liv lite rörigt. 

ANDERS FAGER: Äntligen kommer det en bok som skildrar bibliotekarier så sexiga och spännande som de verkligen är. Här finns vrickat sex och våld, hemliga ordnar och mörka källarvalv, precis som det sig bör när när man skriver om bibliotekarier. 

ANDERS FAGER: Det sups en del också. Och äts sushi. (På det hela taget så äts det väldigt lite i mina böcker. Vad kan det betyda?) 

ANDERS FAGER: De som läst mina tidigare böcker kommer givetvis att känna igen en del figurer. Fredman är givetvis med. Och Heinrich Himmler flimrar förbi. Liksom Sven Hedin och drottning Kristina. Läsarna får också veta en hel del om den legendariske Holger Bertholtz, sveriges mest kända svartkonstnär . 

ANDERS FAGER: Det här är givetvis fortsättningen på min Jag såg henne i dag i receptionen som handlade om technohäxan Cornelia Karlsson. Cornelia öppnade en port till andra eoner och nu vill saker in genom porten. Elaka saker. 

ANDERS FAGER: Hur lik är bibliotekstjuvern CeO den riktigte biblitekstjuven Anders Burius? 

ANDERS FAGER: Jag har aldrig träffat originalet så det är svårt att säga. Men folk som gjort det har berättat saker som får mig att känna att min karaktär är betydligt närmare verkligheten än man var i tv-serien som gjordes om Burius för några år sen. TV missade dessutom hela biten med att karln sålt sin själ till mörkrets makter.

The Incorruptibles

I fortsättningen lägger vi upp våra månadstips från SF-Bokhandeln på bloggen också. Jag börjar med förra månadens fantasyrekommendation, The Incorruptibles, en riktigt hårdkokt historia.

Shoestring och Fisk är legoknektar. De skyddar resande i de farliga Territorierna, nykoloniserade områden där de högresta vaettir, traktens utomjordisk vackra och nästan odödliga urinvånare, dödar urskillningslöst i sina räder. Nu har Shoe och Fisk hyrts för att vaka över en demondriven hjulångare på väg upp längs en mäktig flod. Ombord finns territoriets guvernör och hans söner och döttrar på en resa vars syfte vi får veta mer om först en bit in i historien. Guvernörsfamiljen är rumersk, bördiga från den gamla världens centralområde. De tillhör kolonialeliten och anser sig stå över vanliga dödliga som Shoe och Fisk. Särskilt ser de ner på Shoe, som är tilll hälfen dvergar. Hans mor tillhör det mycket långlivade dvärgfolk som bebor Territoriernas bergsområden.

Det här är alltså fantasy. Vi har dvärgar och alver (vaettir är i praktiken väldigt vildsinta alver) och demoner. De två huvudpersonerna har mycket gemensamt med Warhammers Gotrek och Felix, eller Fritz Leibers Ffahrd och Grey Mouser. Berättaren är Shoe själv, som vi anar har gripit efter pennan långt efter det att händelserna i boken utspelade sig. Men till formen är The Incorruptibles snarast en vilda västern-roman, eller kanske ska vi säga weird west. Alla som någon gång spelade rollspelet Deadlands känner igen sig i rumernas demonteknologi, som har mycket gemensamt med ghost rock från Deadlands, inklusive förmågan att korrumpera själen. Fisk är en hellfire-pistolero som inte bryr sig om sin själs hälsa, medan vännen Shoe föredrar att slåss med kallt stål. Vaettir har drag av prärieindianer och området där hjulångaren passerar skulle lätt kunna tas för området öster om Klippiga bergen någon gång under sent 1800-tal.

The Incorruptibles är, som ofta när det handlar om vilda västern, en ganska långsam historia. Det tar en bra stund innan vi inser varför guvernörsfamiljen reser upp längs floden, och förstår att resan har storpolitiska implikationer. Jacobs ger läsaren smulor av information om världen, det förflutna och dramats personer under läsningens gång. Det är välskrivet och skickligt strukturerat ... och våldsamt. Det lemlästas, skalperas, torteras och mördas friskt och scenerna där rumernas demonteknologi visas upp är riktigt skräckfilmsmässiga.

Många är (kanske med rätta) misstrogna inför en bok som blandar olika genrer hej vilt. Västern + romersk alternativhistoria + demonteknologi + alver + dvärgar. Kan det bli bra? Ja, det kan det! Jacobs lyckas smälta ihop alla olika element till en väldigt lyckad helhet. Till stor del tror jag att det är det alternativhistoriska elementet som gör att det fungerar. Hade Jacobs bara tagit olika romerska begrepp och stoppat in i en fantasyvärld hade jag förmodligen skakat på huvudet. Nu blir hela romanen ett pussel där jag undrar vad som har hänt för att en så här märklig värld ska ha kunnat skapas. Jacobs själv vill inte kalla The Incorruptibles en alternativhistorisk roman, utan säger så här:

- I like to describe my approach to writing “alternate history” as history three steps to the side, two steps back, and dressed in a Halloween costume.

Slutet öppnar sig för en fortsättning, och jag kommer helt klart att läsa nästa del i serien. Jag har inte haft så roligt med en fantasyroman sedan Richard Morgans The Steel Remains. 

En intervju med författaren hittar man här.