Himmelstrand

Gabriella har skrivit en recension av Himmelstrand, John Ajvide Lindqvists nya skräckis.

Tio personer i fyra husvagnar, helt vanliga människor från en campingplats, vaknar en morgon och finner sig förflyttade till en oändlig gräsmatta. Det finns inget att se vid horisonten, himlen är skrämmande tom, och den enda kvarvarande kontakten till yttervärlden verkar vara radion som tar in gamla svensktoppklassiker och inget annat.

Att dessa personer överhuvudtaget möts, beror bara på campingplatsens slumpartade fördelning av parkeringar. Där finns butiksägarens familj, med varm sammanhållning och ett skrämt barn. Fotomodellen och fotbollsspelaren och deras söta lilla flicka; en skön idyll full av sprickor med mörka hemligheter som växer och gror i himmelstrandens öppna fält. Två mjölkbönder, gamla män med vuxna barn, som hittat närhet hos varandra, och Donald och hans fru som delat många år - kanske inte helt lyckliga, men välkompromissade - i sin stora husvagn fäst vid den amerikanska bilen.
Det finns ingen annan omkring dem, men som de upptäcker när de ger sig ut i tomheten, rymmer vidderna allt de tagit med sig... från barndomens fasor och förödmjukelser, till outtalade drifter och efterlängtade verkligheter. Ett kammarspel på en oändlig slätt, kan det verkligen vara skrämmande? Enormt så, om det skrivits av John Ajvide Lindqvist. På samma skickliga sätt som han fångat Blackeberg och andra platser i Sverige, tecknar han nu de fångade personerna och deras husvagnar - med förtält och gasolspisar och radioapparater av olika generationer och prisklasser - som miniporträtt av en viss värld. Det är ett Sverige; inte hela Sverige, men ett som växt upp med Abba, Björn Skifs, schlager, svensktopp och folkhem i dess olika skiftningar. Romanens titel kommer från låtskrivaren Peter Himmelstrand, men under den här tomma himlen, närs gräset av blodig jord, och det är inte kärlek och dansande drömmar som verkar vandra runt i kanten av ens synfält.

Det är lite svårare att komma in i romanen än många andra av Ajvide Lindqvists böcker, med de många klippen mellan personer och den främmande miljön. Men allt eftersom berättelsen växer fram, och minnen från det förflutna avslöjas, blir jag mer och mer fäst vid den. Spänningen finns där från första sidan - hur kom de dit? Var är ens "dit", och vågar man försöka ta reda på det? Några kapitel in i romanen, är det snarare de olika människoödena som fångar mig och lockar mig vidare (bara lite till, ett par sidor - det är helt klart en bok svår att lägga ifrån sig när man börjat) och samtidigt bleknar aldrig den märkliga omgivningen bort.
Himmelstrand är ett nytt grepp för Ajvide Lindqvist och är ett lyckat sådant. Jag påminns på vissa sätt om Stephen Kings Under Kupolen, där en småstad isoleras från resten av världen. Ingen vet hur det gick till eller varför de valts ut, men den sanna mardrömmen börjar först när intriger och små grymheter blossar upp. Här är romanfigurerna ännu mer isolerade såklart, och deras världar i miniatyr i form av husvagnarna kan beskrivas med detaljerad ömhet.
Jag tänker på Sartre - Helvetet är andra människor - och hoppas att en teater någon gång sätter upp Himmelstrand på en scen, något jag tror kan bli magiskt i rätta händer. Tills dess Youtubar jag gamla schlagerlåtar och inser att det inte finns någon form av trallvänlig popmusik Ajvide Lindqvist inte kan fylla med fasans återklang.

En man av stil och smak

Anders Fagers nya roman En man av stil och smak utspelar sig i samma lovecraftianskt inspirerade svenska verklighet som Svenska kulter, och är en fristående forsättning på Jag såg henne i dag i receptionen. Vi bad Anders intervjua sig själv om boken.

ANDERS FAGER INTERJUVAR ANDERS FAGER 

ANDERS FAGER: Hej allihopa! I augusti ger jag ut En man av stil och smak på Wahlström & Widstrand. Det är en skräckhistoria om en hög tjänsteman på Kungliga Biblioteket som pressas allt hårdare av okulta sällskap som vet att stjärnorna snart står rätt och vill åt böcker som finns gömda på biblioteket. Ni kommer att älska den. 

ANDERS FAGER: CeO, som vår hjälte heter, är dessutom en än så länge framgångsrik bibliotekstjuv. Men nu sätts han att leda en jakt på den tjuv som härjar på Kungliga Bilblioteket. Han själv, alltså. Det är en av många saker som gör CeOs liv lite rörigt. 

ANDERS FAGER: Äntligen kommer det en bok som skildrar bibliotekarier så sexiga och spännande som de verkligen är. Här finns vrickat sex och våld, hemliga ordnar och mörka källarvalv, precis som det sig bör när när man skriver om bibliotekarier. 

ANDERS FAGER: Det sups en del också. Och äts sushi. (På det hela taget så äts det väldigt lite i mina böcker. Vad kan det betyda?) 

ANDERS FAGER: De som läst mina tidigare böcker kommer givetvis att känna igen en del figurer. Fredman är givetvis med. Och Heinrich Himmler flimrar förbi. Liksom Sven Hedin och drottning Kristina. Läsarna får också veta en hel del om den legendariske Holger Bertholtz, sveriges mest kända svartkonstnär . 

ANDERS FAGER: Det här är givetvis fortsättningen på min Jag såg henne i dag i receptionen som handlade om technohäxan Cornelia Karlsson. Cornelia öppnade en port till andra eoner och nu vill saker in genom porten. Elaka saker. 

ANDERS FAGER: Hur lik är bibliotekstjuvern CeO den riktigte biblitekstjuven Anders Burius? 

ANDERS FAGER: Jag har aldrig träffat originalet så det är svårt att säga. Men folk som gjort det har berättat saker som får mig att känna att min karaktär är betydligt närmare verkligheten än man var i tv-serien som gjordes om Burius för några år sen. TV missade dessutom hela biten med att karln sålt sin själ till mörkrets makter.

The Incorruptibles

I fortsättningen lägger vi upp våra månadstips från SF-Bokhandeln på bloggen också. Jag börjar med förra månadens fantasyrekommendation, The Incorruptibles, en riktigt hårdkokt historia.

Shoestring och Fisk är legoknektar. De skyddar resande i de farliga Territorierna, nykoloniserade områden där de högresta vaettir, traktens utomjordisk vackra och nästan odödliga urinvånare, dödar urskillningslöst i sina räder. Nu har Shoe och Fisk hyrts för att vaka över en demondriven hjulångare på väg upp längs en mäktig flod. Ombord finns territoriets guvernör och hans söner och döttrar på en resa vars syfte vi får veta mer om först en bit in i historien. Guvernörsfamiljen är rumersk, bördiga från den gamla världens centralområde. De tillhör kolonialeliten och anser sig stå över vanliga dödliga som Shoe och Fisk. Särskilt ser de ner på Shoe, som är tilll hälfen dvergar. Hans mor tillhör det mycket långlivade dvärgfolk som bebor Territoriernas bergsområden.

Det här är alltså fantasy. Vi har dvärgar och alver (vaettir är i praktiken väldigt vildsinta alver) och demoner. De två huvudpersonerna har mycket gemensamt med Warhammers Gotrek och Felix, eller Fritz Leibers Ffahrd och Grey Mouser. Berättaren är Shoe själv, som vi anar har gripit efter pennan långt efter det att händelserna i boken utspelade sig. Men till formen är The Incorruptibles snarast en vilda västern-roman, eller kanske ska vi säga weird west. Alla som någon gång spelade rollspelet Deadlands känner igen sig i rumernas demonteknologi, som har mycket gemensamt med ghost rock från Deadlands, inklusive förmågan att korrumpera själen. Fisk är en hellfire-pistolero som inte bryr sig om sin själs hälsa, medan vännen Shoe föredrar att slåss med kallt stål. Vaettir har drag av prärieindianer och området där hjulångaren passerar skulle lätt kunna tas för området öster om Klippiga bergen någon gång under sent 1800-tal.

The Incorruptibles är, som ofta när det handlar om vilda västern, en ganska långsam historia. Det tar en bra stund innan vi inser varför guvernörsfamiljen reser upp längs floden, och förstår att resan har storpolitiska implikationer. Jacobs ger läsaren smulor av information om världen, det förflutna och dramats personer under läsningens gång. Det är välskrivet och skickligt strukturerat ... och våldsamt. Det lemlästas, skalperas, torteras och mördas friskt och scenerna där rumernas demonteknologi visas upp är riktigt skräckfilmsmässiga.

Många är (kanske med rätta) misstrogna inför en bok som blandar olika genrer hej vilt. Västern + romersk alternativhistoria + demonteknologi + alver + dvärgar. Kan det bli bra? Ja, det kan det! Jacobs lyckas smälta ihop alla olika element till en väldigt lyckad helhet. Till stor del tror jag att det är det alternativhistoriska elementet som gör att det fungerar. Hade Jacobs bara tagit olika romerska begrepp och stoppat in i en fantasyvärld hade jag förmodligen skakat på huvudet. Nu blir hela romanen ett pussel där jag undrar vad som har hänt för att en så här märklig värld ska ha kunnat skapas. Jacobs själv vill inte kalla The Incorruptibles en alternativhistorisk roman, utan säger så här:

- I like to describe my approach to writing “alternate history” as history three steps to the side, two steps back, and dressed in a Halloween costume.

Slutet öppnar sig för en fortsättning, och jag kommer helt klart att läsa nästa del i serien. Jag har inte haft så roligt med en fantasyroman sedan Richard Morgans The Steel Remains. 

En intervju med författaren hittar man här.

Science Fiction och politik

Science fiction har haft ett nära band till politik allt sedan Thomas Mores Utopia 1516. I lite modernare tid har vi böcker som Orwells 1984 och Huxleys Du sköna nya värld. Så det faktum att SF fortfarande används för att komma med politiska inlägg, kommentarer eller ideal, är knappast förvånande.

            I mitt föregående inlägg nämnde jag Ken MacLeods Intrusion, vilken även passar in här. Den ligger i en tydlig linje från 1984 och Du sköna nya värld. Här är det inte en ond förtryckarstat som sätter stövelklacken i våra nackar. Här är det mer en överbeskyddande hönsmamma till stat, men lika kvävande för alla försök till individualitet eller avvikande beteende. Är du kvinna i fertil ålder ökar trycket en smula extra. Då får du en ring som känner av allt ”onyttigt” du gör och larmar om detta. Så cigaretter, sprit och annat som skulle kunna vara skadligt för barnet. Tar du av dig ringen så registreras detta naturligtvis hos de sociala myndigheterna. Nu har man dessutom uppfunnit ett piller som undanröjer alla genetiska defekter på ditt barn vid graviditeten. Man kan slippa att ta pillret om man tillhör någon religiös grupp vars lära tar avstånd från sådant. Att det är bäst så, har staten lärt sig den hårda vägen. Men om man som huvudpersonen i boken inte vill låtsas vara religiös, och inte vill ta pillret, bara för att man inte vill, hur mycket valfrihet finns det då kvar?

            Ken MacLeod har ofta med ett politiskt perspektiv i sina böcker, och han är en av de få som vågar ha en öppet trotskistisk hjälte, eller en libertarian för den delen. Hans fyra första romaner var den löst sammanhängande Fall Revolution-serien, där han leker ohämmat med de olika begreppen. Klart underhållande om man har det minsta intresse för politik men en och annan dos av Space Opera.

            En annan författare vars samhällsintresse sakta har vänts till en mer tydlig politisk agenda är Cory Doctorow. Via organisationer som Electronic Frontier Foundation och ivrigt bloggande på Boing Boing, har hans engagemang för copyright-frågor spridit sig till ett generellt intresse för politik och det samhälle vi lever i. Den första, som jag tycker, mer tydliga vändningen kom i Makers, där den tekniska utvecklingen och storföretagens makt kolliderar. I ungdomsromanerna LittleBrother och Homeland dyker han rakt in i amerikansk post-9/11 politik, med den ökade makten hos diverse organisationer med förkortningar på tre bokstäver. Övervakningssamhället är något som Doctorow har mer än ett horn i sidan till. For the Win får nog räknas som hans mest politiska bok hittills. Här kretsar handlingen kring dataspelsindustrin och fenomen som ”Goldfarming”, där spelare spelar sig till tillgångar i spelvärldarna och sedan säljer dessa för riktiga pengar till folk som vill betala för att kunna ta genvägar. Det sker allt som oftast i organiserad form, t.ex. i Kina, där någon tvingar ungdomar att spela hela dagarna och själva tar hand om vinsten. Här låter Doctorow dem organisera sig fackligt och skapar IWWWW (kanske lånat från MacLeods Cosmonaut Keep: Information Workers of the World Wide Webb – Webblies). Här har han mellankapitel som är rena handböckerna i att organisera sig och hur olika fenomen fungerar i den kapitalistiska världen.

           

Naturligtvis finns det också SF med konservativa förtecken. En klassisk företrädare är Heinlein. Han var i mångt och mycket en ganska vanlig konservativ, även om man kan hitta lite libertarianska drag här och var. En av dagens författare som man hittar i det konservativa lägret är David Brin, som deltagit i diverse konservativa tankesmedjor. Det är dock inte alltid så lätt att sätta fingret på hans politiska åsikter i hans romaner. Hans senaste i skrivande stund, är Existence. Där beskriver han ett nära-framtidssamhälle som är närmast korporativistiskt, med olika intressegrupper som slåss om makten. Han lämnar det dock ganska öppet vilken typ av samhälle han förespråkar själv.

            Många av dagens konservativa SF-författare tenderar att skriva krigs-sf, som David Webber och Tom Kratman som exempel. De är väl inte riktigt min kopp te, om man säger så. Inte så mycket för att deras idéer skulle vara särskilt stötande, men för att det är rätt krattig litteratur. En råhärlig konservativ/libertarian som Neil Asher njuter jag storligen av, då han oftast har bra kvalitet på det rent litterära och skriver spännande och engagerande berättelser.

Med andra ord: det jag betraktar som en god politisk sf-roman är fört och främst en välskriven och engfagerande historia, där det politiska elementet tjänar som en krydda, en smakförhöjare.

Glenn Petersen

Gamla teman kommer tillbaka

Jag tycker det är lite kul att se hur gamla teman och undergenrer kommer tillbaka likt klädmodetrender. Under många år har det varit hart när omöjligt att gräva fram en enda efter katastrofen-roman, men nu väller de in. Det hela började lite smygande med "litterära" romaner som Atwoods Oryx and Crake och McCarthys The Road. När The Road sedan blev stor Hollywoodfilm, bröt det loss på allvar. Vi fick se undergången i ryskt tunnelbaneperspektiv i Dimitri Gluchovskijs Metro-böcker, och det blev till och med en bok som vann både Nebula och Hugopriserna i form av Paolo Bacciagalupis The Wind Up Girl, om vår världs eländiga tillstånd efter vi gjort av med i stort sett all olja.

Efter detta fanns det inga bromsar. Nu väller det in en strid ström av böcker om alla katastrofer man kan tänka sig. Det är alla de klassiska ämnena som kärnvapenkrig, ekologiska katastrofer och ett myller av virus. Ett av de intressantaste virusen stod Justin Cronin för i The Passage. Ett virus som får stora delar av mänskligheten att förvandlas till något som mest liknar vampyrer. Han gör det på ett sätt som gör det hela trovärdigt. Det finns gott om författare som sprider allehanda virus omkring sig, zombievirus är nog det vanligaste, men det är få som gör engagerande litteratur av det. Så där står Cronin ut en smula.

Som man kan se på inläggen från mig och Johan Frick nedan, kom det samtidigt en hel del klassiska efter katastrofen-romaner. En fördel med att läsa klassikerutgivningen är att det oftast är de bra böckerna som återutges.

En annan närliggande genre är dystopin. Inte heller här har det funnits mycket att hitta på flera år, men så kom det plötsligt igång. Här är fältet närmast mer diversifierat än efter katastrofen. Man kan hitta hela skalan från ungdomsserien Hunger Games av Susanne Collins till Ken MacLeods smygande obehagliga Intrusion. Fast denna subgenre tog aldrig riktigt fart på samma sätt som katastrofromanerna.

Ångpunken, som jag skrev om sist, ångar på. Det kommer bara mer och mer. Det har varit aktiviteter som ångpunksbal och det kommer att arrangeras ångpunkskonvent. Det blir allt svårare för oss att placera böckerna i rätt hylla. En del är uppenbara fantasyböcker och en del är typisk SF. Men många blandar friskt i genretillhörigheten, så att tillslut sitter man nästan och singlar slant om var den skall hamna. Även här kan man se massor av nya titlar parallellt med återutgivning av klassikerna.

Glenn Petersen

Typer av Rymd-SF

Efter att ha läst del två av James SA Corys serie The Expanse, Calibans War. började jag fundera på vad det är som skiljer den från annan modern SF. De här nämnda böckerna ger mig lite samma känsla som jag minns från min ungdom när jag läste Heinlein, Asimov och de andra grabbarna från gamla storhetsdagar. Frågan är vad det är som skiljer dem från annan modern SF.

Kan det vara frånvaron av saker som nanoteknik, AI med människoliknande (eller bättre) intelligens och genmanipulerade supermänniskor med evigt liv. Här är det fortfarande mänskliga politiker och militärer som styr och spelar korrumperade spel om makt och inflytande. Rymdskeppen har fortfarande ingenjörer som kan meka med raketen när den är skadad av något äventyr.
   Främst tror jag nog ändå att det är karaktärerna. I första boken är det en hårdkokt detektiv och en hyvens kille som tvingas bli kapten på ett rymdskepp, som står för hjältemodet. I bok 2 är det samme rymdkapten, en hårdhudad kvinnlig politiker, en tuff kvinnlig soldat och en inte så tuff, men enveten forskare som står för hjältedåden. De skulle alla lätt ha kunnat hamna i något mer nutida drama. Detektiv Miller, skulle inte behöva ändra sig så mycket för att känna igen sig på LA:s bakgator istället för på asteroiden Ceres, kapten Holden kunde lika gärna fört befäl på en militär båt som ett rymdskepp. Det samma gäller för alla karaktärerna. man känner igen sig i deras bevekelsegrunder och vad det är som driver dem framåt. Det är nog mest kapten Holden som får mig att associera till Heinlein. Hans sturiga envetna individualism känns igen från många Heinleinska karaktärer.

Det här kan låta lite som jag försöker förminska värdet hos dessa böcker jämfört med mycket ny SF. Så är det inte alls. Jag har läst de här två böckerna med mycket stort nöje, och ser mycket fram emot nästa bok. Det känns lite som att de har tagit någonslags tematik från krigs-SF och gjort bra böcker av dem. Det ser jag som en verklig framgång.

Steampunk, en trend på g

Härom året var det många som frågade mig om vad nästa trend skulle bli efter vampyrer och zombisar. Änglar i olika former var något som förlagen hoppades på och försökte promota efter bästa förmåga. Det var dock en trend som aldrig fick luft under vingarna (förlåt). Mycket för att det just var en förlagsskapad trend. Det var inte något skapat av fansen, och det var inget som en massa författare brann för att skriva om. Följaktligen blev det relativt sett få författare som skrev änglafantasy. Det finns inte heller så många riktigt bra författare inom denna subgenre. En handfull habila krafter håller fortfarande fanan högt, men som genre börjar den redan marginaliseras.

    En annan subgenre som länge har opererat under radarn har dock större förutsättningar att bli ett fenomen även här i Sverige: Steampunk. Här finns allt jag saknar i det ovanstående: hängivna fans, en mängd duktiga författare, och man har redan hängt med länge, så man är inte beroende av någon hype. Att definiera Steampunk har aldrig varit lätt. Redan från början var det ett spretigt innehåll i det som kallades Steampunk. Oftast är handlingen förlagd till ett alternativt viktorianskt samhälle där tekniken har utvecklats inom ramarna för ångkraft, urverk och liknande. Samhälle och mode är kvar på viktoriansk nivå med korsetter, frockcoats och uniformer.

    Redan 1987 skickade författaren K W Jeter ett brev till tidskriften Locus, tillsammans med sin roman Morloc Night från 1979, där han föreslog att man skulle kalla det han och författare som James Blaylock och Tim Powers skrev då, för Steampunk. Termen verkar ha fått riktig fart när William Gibson och Bruce Sterling kom med sin bok The Difference Engine 1990. De var ju båda kända som upphovsmän till Cyberpunken, och när de nu skrev en sf-roman förlagd till ett alternativhistoriskt viktorianskt England, så var ju referenserna glasklara.

    På senare tid tycker jag mig ha märkt allt tydligare tendenser till att det är en sakta växande trend här i Sverige. Allt fler tongivande fans propagerar för genrens förträfflighet, och då det även i utlandet är en växande trend, så får vi in allt mer Steampunk på hyllorna i SF-bokhandeln, så det är lätt att guida nyblivna fans rätt bland ångdrivna robotar och luftskepp. Man kan även notera att många äldre verk har kommit i nytryck, t.ex. den tidigare nämnde K W Jeter, som förutom Morlock Night också skrev Infernal Devices, har fått se sina böcker återutgivna. Gibson/Sterlings bok har faktiskt funnits i tryck mest hela tiden och nu har den kommit i en SF Masterworks-utgåva.

Det har också dykt upp en hel del nya lovande förmågor, t.ex. Cherie Priest, som skriver på serien Clockwork Century, som i skrivande stund är uppe i tre relativt fristående delar av planerade fyra. Även väletablerade författare som Alistair Reynolds har provat på lite steampunkdoftande äventyr i Terminal World. En visserligen avlägsen framtid, men ändå med luftskepp och anakronistiska maskiner. Den avlägsna framtiden gör att han kan skapa en mystisk värld, där luftskeppen är självklara och rimliga alternativ att transportera sig med, samtidigt som man flyger över gamla kraschade rymdskepp.

Steampunken är en subgenre som kan dra åt vilka märkliga håll som helst. De kan vara relativt hård sf i en alternativhistorisk värld som Priests böcker, och det kan vara med starka drag av fantasy som Gail Carrigers böcker, där vampyrer inte är något främmande inslag. Det som gör det hela till Steampunk vekar snarast vara en slags estetisk och stilistisk hållning. En annan sak som kan göra det än svårare att dra gränser är att det kan förekomma steampunk-inslag i böcker som i övrigt inte har med den subgenren att göra. Ta t.ex. The Cassini Division av Ken MacLeod, i en för övrigt ren hård sf-roman förekommer Charles Babbages kugghjulsdrivna datorer som ett bärande element i berättelsen, men all ång-estetik lyser med sin frånvaro, så jag tror inte att ens den mest entusiastiske fan skulle räkna in den boken i sin kanon.

När nu Gail Carriger kommer på svenska, så kan man kanske hoppas på att det sätter fart på en trend? 

-Glenn Petersen