Typer av Rymd-SF

Efter att ha läst del två av James SA Corys serie The Expanse, Calibans War. började jag fundera på vad det är som skiljer den från annan modern SF. De här nämnda böckerna ger mig lite samma känsla som jag minns från min ungdom när jag läste Heinlein, Asimov och de andra grabbarna från gamla storhetsdagar. Frågan är vad det är som skiljer dem från annan modern SF.

Kan det vara frånvaron av saker som nanoteknik, AI med människoliknande (eller bättre) intelligens och genmanipulerade supermänniskor med evigt liv. Här är det fortfarande mänskliga politiker och militärer som styr och spelar korrumperade spel om makt och inflytande. Rymdskeppen har fortfarande ingenjörer som kan meka med raketen när den är skadad av något äventyr.
   Främst tror jag nog ändå att det är karaktärerna. I första boken är det en hårdkokt detektiv och en hyvens kille som tvingas bli kapten på ett rymdskepp, som står för hjältemodet. I bok 2 är det samme rymdkapten, en hårdhudad kvinnlig politiker, en tuff kvinnlig soldat och en inte så tuff, men enveten forskare som står för hjältedåden. De skulle alla lätt ha kunnat hamna i något mer nutida drama. Detektiv Miller, skulle inte behöva ändra sig så mycket för att känna igen sig på LA:s bakgator istället för på asteroiden Ceres, kapten Holden kunde lika gärna fört befäl på en militär båt som ett rymdskepp. Det samma gäller för alla karaktärerna. man känner igen sig i deras bevekelsegrunder och vad det är som driver dem framåt. Det är nog mest kapten Holden som får mig att associera till Heinlein. Hans sturiga envetna individualism känns igen från många Heinleinska karaktärer.

Det här kan låta lite som jag försöker förminska värdet hos dessa böcker jämfört med mycket ny SF. Så är det inte alls. Jag har läst de här två böckerna med mycket stort nöje, och ser mycket fram emot nästa bok. Det känns lite som att de har tagit någonslags tematik från krigs-SF och gjort bra böcker av dem. Det ser jag som en verklig framgång.

Steampunk, en trend på g

Härom året var det många som frågade mig om vad nästa trend skulle bli efter vampyrer och zombisar. Änglar i olika former var något som förlagen hoppades på och försökte promota efter bästa förmåga. Det var dock en trend som aldrig fick luft under vingarna (förlåt). Mycket för att det just var en förlagsskapad trend. Det var inte något skapat av fansen, och det var inget som en massa författare brann för att skriva om. Följaktligen blev det relativt sett få författare som skrev änglafantasy. Det finns inte heller så många riktigt bra författare inom denna subgenre. En handfull habila krafter håller fortfarande fanan högt, men som genre börjar den redan marginaliseras.

    En annan subgenre som länge har opererat under radarn har dock större förutsättningar att bli ett fenomen även här i Sverige: Steampunk. Här finns allt jag saknar i det ovanstående: hängivna fans, en mängd duktiga författare, och man har redan hängt med länge, så man är inte beroende av någon hype. Att definiera Steampunk har aldrig varit lätt. Redan från början var det ett spretigt innehåll i det som kallades Steampunk. Oftast är handlingen förlagd till ett alternativt viktorianskt samhälle där tekniken har utvecklats inom ramarna för ångkraft, urverk och liknande. Samhälle och mode är kvar på viktoriansk nivå med korsetter, frockcoats och uniformer.

    Redan 1987 skickade författaren K W Jeter ett brev till tidskriften Locus, tillsammans med sin roman Morloc Night från 1979, där han föreslog att man skulle kalla det han och författare som James Blaylock och Tim Powers skrev då, för Steampunk. Termen verkar ha fått riktig fart när William Gibson och Bruce Sterling kom med sin bok The Difference Engine 1990. De var ju båda kända som upphovsmän till Cyberpunken, och när de nu skrev en sf-roman förlagd till ett alternativhistoriskt viktorianskt England, så var ju referenserna glasklara.

    På senare tid tycker jag mig ha märkt allt tydligare tendenser till att det är en sakta växande trend här i Sverige. Allt fler tongivande fans propagerar för genrens förträfflighet, och då det även i utlandet är en växande trend, så får vi in allt mer Steampunk på hyllorna i SF-bokhandeln, så det är lätt att guida nyblivna fans rätt bland ångdrivna robotar och luftskepp. Man kan även notera att många äldre verk har kommit i nytryck, t.ex. den tidigare nämnde K W Jeter, som förutom Morlock Night också skrev Infernal Devices, har fått se sina böcker återutgivna. Gibson/Sterlings bok har faktiskt funnits i tryck mest hela tiden och nu har den kommit i en SF Masterworks-utgåva.

Det har också dykt upp en hel del nya lovande förmågor, t.ex. Cherie Priest, som skriver på serien Clockwork Century, som i skrivande stund är uppe i tre relativt fristående delar av planerade fyra. Även väletablerade författare som Alistair Reynolds har provat på lite steampunkdoftande äventyr i Terminal World. En visserligen avlägsen framtid, men ändå med luftskepp och anakronistiska maskiner. Den avlägsna framtiden gör att han kan skapa en mystisk värld, där luftskeppen är självklara och rimliga alternativ att transportera sig med, samtidigt som man flyger över gamla kraschade rymdskepp.

Steampunken är en subgenre som kan dra åt vilka märkliga håll som helst. De kan vara relativt hård sf i en alternativhistorisk värld som Priests böcker, och det kan vara med starka drag av fantasy som Gail Carrigers böcker, där vampyrer inte är något främmande inslag. Det som gör det hela till Steampunk vekar snarast vara en slags estetisk och stilistisk hållning. En annan sak som kan göra det än svårare att dra gränser är att det kan förekomma steampunk-inslag i böcker som i övrigt inte har med den subgenren att göra. Ta t.ex. The Cassini Division av Ken MacLeod, i en för övrigt ren hård sf-roman förekommer Charles Babbages kugghjulsdrivna datorer som ett bärande element i berättelsen, men all ång-estetik lyser med sin frånvaro, så jag tror inte att ens den mest entusiastiske fan skulle räkna in den boken i sin kanon.

När nu Gail Carriger kommer på svenska, så kan man kanske hoppas på att det sätter fart på en trend? 

-Glenn Petersen

Efter katastrofen: Hello America av J G Ballard

Det är mer än hundra år sedan Amerika övergavs efter en ekologisk kollaps. Inte blev det bättre av att Sovjetunionen dämde igen Berings sund och orsakade en massiv klimatförändring som förvandlade östra halvan av USA till öken och västra halvan till djungel. Exilamerikaner lever i ghetton i Europa och Asien och vårdar drömbilden av Amerika som ett svunnet mytologiskt rike.

I Europa har man noterat radioaktivt nedfall från Amerika, och nu beger sig en forskningsexpedition västerut för att ta reda på orsaken. En liknande expedition trettio år tidigare kom aldrig tillbaka. Man färdas med ångfartyget SS Apollo (döpt efter månfärdsprojektet). På vägen upptäcker man en fripassagerare, den 21-årige Wayne. Liksom alla expeditionsmedlemmar samt kaptenen är han ättling till exilamerikaner, och liksom de när han sina egna hemliga drömmar om Amerika, privata visioner som han brinner av iver att iscensätta.

Det första de ser när skeppet nalkas New York är att gatorna är täckta med guld, precis som i myterna om El Dorado och om de oändliga möjligheternas land. Men när de kommit i land inser de att guldet i själva verket är ökensand, blandad med rost.

Man beslutar att färden ska gå i det amerikanska väderstrecket: västerut. Fripassageraren Wayne visar sig vara den dugligaste i gruppen och blir i praktiken expeditionens ledare. Snart blir man varse att landet inte är helt övergivet. Här och var stöter man på nomadstammar, ättlingar till urbefolkningen. Stammarna har autentiska amerikanska namn: Gangsters. Executives. Divorcees.

Sedan man korsat en ödemark fylld av spökstäder, bilvrak, övergivna motell och tomma swimmingpoolar, tagit sig över Klippiga bergen och trängt igenom Arizonas djungler når man Las Vegas. Där har en man som deltog i den förra europeiska expeditionen trettio år tidigare inrättat sig som USA:s president. Han har samlat en privatarmé av mexikanska tonåringar och satt kärnvapnen på en närbelägen bas i brukbart skick. I Wayne ser han en prima representant för den äkta amerikanska andan, och han gör den unge fripassageraren till sin vicepresident. Han kallar sig Charles Manson.

Hello America från 1981 är i mycket en satir över den amerikanska kulturen sådan den tett sig utifrån - J G Ballard (1930-2009) var engelsman och hade bara besökt USA ett par gånger. Men det är alls ingen nidbild; i intervjuer har Ballard hävdat att romanen egentligen är pro-amerikansk. Däremot har den förstås väldigt litet att göra med det verkliga USA; det handlar snarare om Amerika som projektionsyta för fantasier och drömmar. Den projektionsytan blir bara tydligare om man först avfolkar landet.

Ballard är en av de stora katastrofskildrarna i det sena 1900-talets science fiction. Hans första fyra romaner är alla varianter på temat: i The Wind from Nowhere (1961) går världen under genom våldsamma stormar, i The Drowned World (1962) genom översvämning, i The Burning World (1964, reviderad som The Drought 1965) genom torka, i The Crystal World (1965) genom, ähum, kristallisering. Ja, det är alltså inte direkt fråga om hård sf, snarare om en sorts drömlika historier där de surrealistiska landskapen spelar huvudrollen och de få människor som finns kvar ofta bejakar katastrofen snarare än att kämpa emot.

Det var det sistnämnda som gjorde Ballard omöjlig i det traditionella sf-etablissemanget, där han sågs som defaitist och pessimist, närmast en förrädare mot allt vad science fiction stod för. Pessimist var han nu inte alls, åtminstone inte i denna mening: katastroferna innebär alltid början på något nytt. Så även i Hello America, en sen variant på katastroftemat, mera lättsam än de tidigare och mycket roligare. Det är inte något av Ballards främsta verk, men ett av de mest lättillgängliga, och trots att många detaljer binder berättelsen till det tidiga 80-talet känns den förbluffande aktuell. Klimatförändringar och oljestopp är reella hot i dag, och i USA vittrar den tunga industrin sakta sönder i vad som kommit att kallas "rostbältet". (I den nyutkomna boken Avgrunden skildrar Jan Jörnmark och Annika von Hausswolff med stor skärpa detta nedlagda Amerika. Det är omöjligt att se bilderna på övergivna industrier och tomma offentliga byggnader utan att komma att tänka på Ballard.) Att landet bokstavligt talat skulle avfolkas är kanske inget nära förestående scenario; däremot kan man nog hävda att USA som myt och dröm står starkare inför framtiden än USA som ekonomisk supermakt.

Den här finns inte på svenska. Av Ballards tidiga katastrofromaner finns Kristallvärlden på antikvariat eller bibliotek. I tryck finns glädjande nog Ballards allra djupaste borrande i den amerikanska drömmen: Skändlighetsutställningen.

Efter katastrofen: Earth Abides av George R. Stewart

Ekologen Isherwood Williams, kallad Ish, är uppe i bergen en bit ifrån San Fransisco på en forskningsexkusion. Han bor där för sig själv i en liten stuga. Under en av sina utfärder blir han biten av en orm. Han lyckas ta sig tillbaka till stugan, men då han är en bra bit ifrån civilisationen, kan han inte ta sig till en läkare. Efter en tids feberdvala, vaknar han till sans igen. När han känner sig tillräckligt säker på sig själv, sätter han sig i bilen för att ta sig tillbaka till bebodda trakter igen. De mindre samhällen han åker igenom i början är helt tömda på människor, och det gör naturligtvis inte Ish särskilt lugn. Till slut bryter han sig in i en butik som säljer tidningar, och kan läsa om katastrofen som inträffat medan han låg i feber.

Världen har drabbats av en virusburen epidemi, som i hög takt slagit ut mänskligheten. Ish undrar länge om han är den ende som överlevt. Men när han åter kommer till San Fransisco stöter han på enstaka överlevare. Ingen av dem är dock människor som han har någon lust att umgås med ens i denna situation. Han beslutar sig istället för att bege sig tvärs över kontinenten i sitt sökande. I brist på bättre sätter han New York som mål för sin färd.

Boken smyger sig fram i sakta mak och efterhand träffar Ish på folk han vill umgås med, och vi får se en långsam återuppbyggnad av mänskligheten med många motgångar på vägen. Ish försöker i det längsta undervisa de nya barnen i att läsa, räkna och i geografi. Med tiden ses gamlingarnas åsikter och kunskaper som förlegade och artefakterna från den gamla civilisationen slutar en efter en att fungera. Ish inser vart utvecklingen är på väg och lär ut hur man tillverkar pil och båge, och lär ungdomarna att jaga med de nya vapnen.

Ish är nu gruppens sista överlevande från den gamla civilisationen, och kallas allmänt för Den siste amerikanen. Seniliteten börjar ansätta honom och de klara stunderna blir allt färre. I en av dessa inser han att den gamla civilisationen nu är helt borta, och att en ny ersatt den. Han hoppas bara att den inte skall göra om alla våra misstag på sig väg.

Earth Abides är inte någon actionroman. Här finns inga läderklädda motorcykelgäng a la Mad Max, inga strålningsskadade mutanter eller stamkonflikter. Stewart har skrivit mycket utifrån ett ekologiskt perspektiv och kan i långa stycken ses som en stilla meditation över ekologins övergripande processer, och människans underordnade plats i den. "When anything gets too numerous it's likely to get hit by some plague". Detta gäller nu även människan. Boken är skriven i slutet av 40-talet, när det kalla kriget ännu var i sin linda, och  Eter katastrofen ännu inte blivit en igenkänd undergenre. Själv kan jag bara komma på en "undergång genom epidemi" som föregångare till Earth Abides. Jack London skrev The Scarlet Plague, som publicerades som följetong 1912. Han var också en av de tidigaste att skriva om ekologi, som var ett helt nytt forskningsfält på 40-talet.

Boken har funnits i tryck mer eller mindre oavbrutet sedan den först publicerades. Den har kanske inte gjort världens största intryck på eftervärlden, men bl.a. Stephen King säger att den var en inspiration när han skrev The Stand (Svensk titel Pestens tid).

Glenn Petersen

Efter katastrofen: Dr Bloodmoney av Philip K Dick

Det börjar som en vanlig morgon i Berkeley år 1981 - ja, inte det 1981 vi känner, förstås, utan 1981 som det kunde te sig i en sf-roman skriven 1963. Efter ett misslyckat kärnvapenprov på 70-talet har mutationer blivit vanliga. Man är på väg att skicka ut den första bemannade expeditionen till Mars. Annars går livet sin gilla gång, och på Modern TV Sales & Service gör sig försäljaren Stuart McConchie redo för dagens kunder. Firman har anställt en ny reparatör, Hoppy Harrington, en mutant utan armar och ben som dock kan laga det mesta med hjälp av robotarmarna på sin motordrivna rullstol. Tvärsöver gatan är en äldre man på väg till en psykiatrisk mottagning: Bruno Bluthgeld, en kärnfysiker som fått bära hundhuvudet för provsprängningens effekter och sedan dess lever under antaget namn, plågad av skuldkänslor.

Men vad som började som en vanlig morgon kommer att bli något helt annat. Plötsligt sker det alla har fruktat - bomberna faller. Några av TV-reparatörerna blir instängda i källarvåningen under butiken. McConchie flyr till ett skyddsrum. Astronauten som varit på väg till Mars, Walt Dangerfield, fastnar i omloppsbana runt Jorden. Doktor Bluthgeld tror att det är hans undermedvetna önskningar som fått bomberna att falla. Förmodligen är det bara psykotiska vanföreställningar. Förmodligen.

Sju år senare har flera av dem som var med den där morgonen flytt storstaden och hamnat i Point Reyes Station, en liten by i Marin County några mil norrut. Här har man lyckats bygga upp ett väl fungerande, självstyrande samhälle. Hoppy Harrington är byns högt ansedde mekaniker och alltiallo; Bluthgeld lever som enstörig fårfarmare. Från sitt rymdskepp talar Dangerfield i radio till Jordens resterande befolkning, spelar musik och högläser böcker och har blivit den enda länk som förenar människorna. Livet går vidare och är på det hela taget ganska idylliskt. Olja går inte att få tag i, så bilarna dras av hästar eller går på kol, och mediciner är svåra att få tag i, men annars har man det inte så dumt. Visst, en flicka som föddes efter att bomberna föll har en tvillingbror som lever inne i hennes kropp och talar med henne på telepatisk väg. Och Hoppy Harrington har någon sorts psykokinetiska krafter och ambitioner att bli mer än en simpel alltiallo. Och en vacker dag dyker en kringresande försäljare upp: Stuart McConchie, som Harrington och Bluthgeld senast såg den där ödesdigra dagen i Berkeley. Båda blir misstänksamma. Vad kan nu han vara ute efter?

Titeln "Dr Bloodmoney" (med undertiteln "Or How We Got Along After The Bomb") är inte Dicks egen utan vald av förlaget, givetvis för att anspela på Stanley Kubricks aktuella film Dr Strangelove, som jag skrev om här. Och även i Dicks roman förekommer en tysk vetenskapsman som bytt namn och försöker gömma sig undan ett skamligt förflutet. Men annars är likheterna med Kubricks film få. Dick kunde förvisso skriva väl så vild satir om det kalla krigets paranoia, till exempel i The Penultimate Truth från 1964, där massorna lever i underjordiska skyddsrum efter kärnvapenkriget, ovetande om att kriget bara varade i några dagar och att jorden däruppe är ett grönskande paradis där en liten elit lever i lyx på jättelika gods. (Detta är ingen spoiler, hur det ligger till får vi veta från början.)

Även många andra av Dicks berättelser utspelar sig efter katastrofen, inklusive hans mest kända verk - Do Androids Dream of Electric Sheep, förlagan till filmen Blade Runner. I de flesta fall använder Dick katastrofen som en förevändning för att svepa bort den gamla samhällsordningen och hitta på en ny - ofta auktoritär, ofta byggd på lögner. Dr Bloodmoney är den historia där han mest direkt behandlar kärnvapenkriget, och det är ironiskt att det är en av de mest hoppfulla. Visst har den groteska och skrämmande inslag, men ingenting av den bottenlösa existentiella fasa som präglar hans mörkaste böcker, t ex The Three Stigmata of Palmer Eldritch som utkom samma år. Det är som om ämnets tyngd tvingar honom till en öppning som han inte alltid tillåter sig i historier som till en början kan verka mera lättsamma.

Många av Philip K Dicks romaner har översatts till svenska, men inte den här. Den var dock den gamle serieförläggaren och sf-entusiasten Horst Schröders favorit bland Dicks verk; om han någonsin utvidgat sin förlagsverksamhet till prosaböcker hade den nog legat bra till.

Efter katastrofen: Greybeard av Brian Aldiss

Katastrofen kan komma plötsligt eller smyga sig på. I Brian Aldiss' Greybeard (1964) är det leksaksfabrikanternas vikande omsättning som först skvallrar om vad myndigheter världen över försökt hålla hemligt: det föds inte längre några barn. Efter ett kärnvapenprov i atmosfären är hela mänskligheten steril. I England leder nyheterna till inbördeskrig och diktatur, men femtio år senare har de sista spillrorna av befolkningen i stort sett gett upp kampen och kurar ihop sig i spridda bosättningar medan naturen allt hastigare tar över landskapet. Stämningen är elegisk -

This is the way the world ends

This is the way the world ends

This is the way the world ends

Not with a bang but a whimper.

En central bild i romanen: en räv sänker sig sakta ner i en flod för att bli av med sina loppor. Till slut har de sista lopporna samlats på rävens nos. Sedan dyker den. En av personerna kommenterar att det är något snarlikt jorden håller på att göra med människorna.

Att Algy Timberlane kallas "Gråskägg" är ironiskt, för vid dryga femtio är han en av de yngsta människorna på jorden. Tillsammans med sin hustru Martha har han levt i en liten by utanför Oxford de senaste åren, men omständigheterna får dem och ett par av deras gamla vänner att ge sig ut på en båtfärd på Themsen. Deras mål är havet, av oklara skäl; ungefär som för huvudpersonerna i Cormac McCarthys Vägen tycks havet snarast vara ett slags metafysiskt mål, utan synbar praktisk nytta. Nå, det ger i alla fall huvudpersonerna någonting att sträva mot. Men precis som i McCarthys roman är det egentligen inte målet som gör färden mödan värd - Algy och Martha kämpar på för att de har varandra. Det gör hela skillnaden.

Tempot är stillsamt och många av episoderna är groteska på ett litet sorgligt vis: patetiska slagsmål mellan kraftlösa åldringar, charlataner som utger sig för att vara frälsargestalter, vanskapta unga mutanter som visas upp som troféer vid årliga parader. Oxford har blivit ett neofeodalt samhälle där de olika collegen fungerar som små fästningar. I återblickar får vi följa Timberlanes liv före katastrofen: han rekryteras av en global organisation som tagit som sin uppgift att dokumentera skeendet. För vem? Eftervärlden? På vad sätt är detta egentligen mera meningsfullt än att bli skojare eller gå med i en sekt?

Det känns märkligt att denna roman stammar från England i mitten av sextiotalet - ungdomens och ungdomsrevoltens gyllene år, när framtiden tedde sig ljusare än någonsin - och att den är skriven av en författare som bara var några och fyrtio och därtill tvåbarnsfar. Icke desto mindre fångade han briljant känslan av att åldras utan att någon står på tur att ta vid. Brian Aldiss är ännu i högsta grad verksam som författare, och här berättar han lite om bakgrunden till romanen.

Jag har inte läst P.D. James' Människors barn från 1992, men jag har sett filmatiseringen av Alfonso Cuarón från 2006. Det är fascinerande hur två verk som utgår från precis samma grundidé kan bli så totalt olika. Mest påfallande är väl hur mycket sluten skiljer sig åt: båda är hoppfulla, men där Cuaróns film slutar i en närmast messiansk scen är Aldiss' betydligt mer tvetydigt. Även om det skulle födas nya människor kanske de gör bäst i att hålla sig undan från oss. Kanske de gör bäst i att skapa någonting nytt på egen hand.

Boken gavs ut på svenska av Askild & Kärnekull som Gråskägg i Torkel Franzéns översättning 1974 och kom senast i nytryck 1990. Den bör vara lätt att hitta på bibliotek eller antikvariat.

Efter katastrofen: A Canticle for Leibowitz av Walter M. Miller

Det är sexhundra år efter kärnvapenkriget. I ett kloster i Utahs öken har de katolska munkarna av sankt Leibowitz orden åtagit sig att bevara "memorabilian" - de rester av vetande som överlevt både kriget och den våldsamma reaktion mot vetenskap och kunskap i allmänhet som följde i krigets spår. De räddade böcker från att brännas, smugglade ut dem i öknen (och kom därför att kallas "bookleggers"), kopierade dem. En del lärde sig böcker utantill à la Fahrenheit 451.

Under sin fasta i öknen möter den unge broder Francis en pilgrim som visar honom ingången till ett bortglömt gammalt skyddsrum. Där finner han historiska dokument - en inköpslista och en blåkopia av ett elektriskt kopplingsschema - som tycks vara verk av ordens grundare, sankt Leibowitz. (Vi läsare inser att Leibowitz var en judisk forskare från 1900-talet som tycks ha arbetat i krigsindustrin.) Problemet är bara att Leibowitz inte är helgonförklarad än; i Nya Rom pågår kanoniseringsprocessen som bäst, och alltför många mirakel på en gång kan göra Vatikanen betänksam, så abboten tystar ned upptäckten och ger order om att skyddsrummet ska stängas. Broder Francis ägnar många års möda åt att skapa en illuminerad kopia av kopplingsschemat, rikt dekorerad med bladguld och färggranna utsmyckningar - allt utan att någon har den blekaste aning om vad schemat betyder. Det är en underbar bild som perfekt fångar bokens tema, och jag begriper inte varför ingen av illustratörerna till de omslag jag sett har tagit fasta på den. (En bokbindare i New York har dock skapat denna vackra utgåva.)

Det är sexhundra år senare. I Texarkana har ett imperium växt fram under diktatorn Hannegan. Hannegans kusin, den geniale vetenskapsmannen Thon Taddeo Pfardentrott, beger sig till sankt Leibowitz kloster för att ta del av memorabilian. Där finner han att broder Kornhoer, en begåvad ingenjör, har lyckats tillverka en generator och en elektrisk lampa. Thon Taddeo och Kornhoer finner varandra, och det är uppenbart att de skulle kunna åstadkomma storverk tillsammans. Bland memorabilian gör Taddeo upptäckter som skulle kunna ge impulser till en ny vetenskaplig revolution. Han begär att den ska flyttas till Texarkana, men abboten vägrar. Under tiden smider Hannegan krigsplaner, och han planerar att använda sankt Leibowitz kloster som operationsbas...

Det är sexhundra år senare. I sankt Leibowitz kloster bevaras fortfarande kunskap, allt medan en ny industriell epok har vuxit fram, komplett med atomkraft, rymdfart, kolonier på främmande världar - och kärnvapen. Två supermakter, Asiatiska Koalitionen och Atlantiska Konfederationen, har varit inbegripna i ett kallt krig i femtio år. På sistone har spänningen stigit, och efter en kärnvapenincident ber abboten i sankt Leibowitz kloster Vatikanen om lov att föra memorabilian i säkerhet. Någon säkerhet tycks inte stå att finna på denna jord, men lyckligtvis har kyrkan tillgång till rymdfarkoster...

Det är föga överraskande att finna att A Canticle for Leibowitz har sitt ursprung i tre långnoveller, publicerade i The Magazine of Fantasy and Science Fiction 1955-57. Mången klassisk sf-roman är hopsatt av kortare historier på detta sätt (vad Brian Aldiss kallade en "fix-up"); det ger en episodisk struktur som lämpar sig väl för att skildra ett historiskt skeende i kompakt form, och här belyser det en av Millers poänger: att historien är cyklisk. Man kan dock erinra sig Marx ord att när historien upprepar sig sker det första gången som tragedi och andra gången som fars. Trots att romanen behandlar några av de allvarligaste ämnen man kan tänka sig är tonen förvånansvärt lätt. Det här är en historia som är genomsyrad av mer eller mindre bitsk humor och ironi på alla nivåer. Den är en sann fröjd att läsa, intelligent underhållning på högsta nivå. Den flödar över av infall: vid ett tillfälle har en forskare till exempel kommit över ett fragment av vad som tycks vara R.U.R. - ni vet, pjäsen som lanserade ordet "robot". Han uppfattar den som ett historiskt dokument och drar slutsatsen att den nuvarande mänskligheten inte härstammar från Adam utan tillverkades av en äldre ras strax innan den stora världsbranden bröt ut. Detaljer av detta slag svischar förbi genom hela romanen och gör att man kan läsa om den med stor behållning: man upptäcker alltid något nytt.

Miller var ursprungligen ingenjör. Under andra världskriget deltog han i bombningen av det benediktinska klostret Monte Cassino vilket blev en traumatisk upplevelse som avsatt tydliga spår i A Canticle for Leibowitz. Efter kriget konverterade han själv till katolicismen, men det märks att han ständigt brottades med sin tro. Han har fler frågor än han har svar: om tro och vetande, om kunskapens frukt på gott och ont, om mänsklig dårskap och klokhet. Huruvida man vill läsa romanens slut som hoppfullt eller uppgivet beror nog mest på ens egen läggning.

A Canticle for Leibowitz vann Hugo-priset som årets bästa sf-roman och är en av genrens mest inflytelserika verk. Av någon anledning hör den till de få riktigt klassiska sf-romaner som aldrig översatts till svenska; kanske är det katolicismen som har känts alltför främmande. Miller skrev aldrig några fler romaner, åtminstone inte till slut. Han kämpade i många år med en uppföljare till A Canticle for Leibowitz, men den fullbordades först efter hans död 1996 av Terry Bisson och utkom 1997 som Saint Leibowitz and the Wild Horse Woman. Jag har inte läst den; för mig är A Canticle for Leibowitz fulländad i sig och behöver inga tillägg. Det kanske jag borde?