Efter katastrofen: Introduktion

Jag växte upp i en värld som kunde gå under i vilket ögonblick som helst.

USA och Sovjetunionen stod och blängde på varandra, rustade med kärnvapen nog att förgöra allt liv på jorden många gånger om. Vapnen var ständigt laddade och riktade mot sina mål - och till målen hörde vi. Båda kontrahenter hade fingret på avtryckaren. Båda var nervösa. Ett enda misstag hade utlöst alltihop. Det var nära ögat ett antal gånger; hur nära lär vi aldrig få veta. Alla var vi medvetna om det, alla bar vi denna vetskap som ett grundläggande livsvillkor. Vi tänkte förstås inte på det hela tiden, men helt och hållet glömde vi det nog aldrig.

Naturligtvis var det helt absurt. Ingen hade någonting att vinna på ett kärnvapenkrig. Allt skulle ha utplånats. Började man tänka närmare på saken visste man snart inte om man skulle skratta eller gråta. Det är inte underligt att så många konstnärliga uttryck för kärnvapenskräcken präglas av den bistraste galghumor. Själva sinnebilden för det kalla krigets galenskap torde vara Stanley Kubricks film Dr Strangelove (1964), med den ironiska undertiteln "Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben". Ursprungligen hade Kubrick tänkt göra en seriös thriller, men efter att ha bollat manusidéer med sin producent till sent in på nätterna - när tröttheten och ämnets absurditet fick dem att börja tramsa allt vildare - insåg han att enda sättet att göra historien rättvisa var att göra filmen som svart komedi.

Science fiction-författarna började tidigt spekulera kring kärnvapenkriget, inte minst kring vad som skulle kunna ske om någon till äventyrs överlevde. Det var inte så konstigt. Idén om en katastrof som sveper bort merparten av världens befolkning är lika gammal som genren: om man ser Frankenstein som den första sf-romanen bör den andra vara Mary Shelleys nästa, Den sista människan, som skildrar en ensam överlevande efter att en farsot utplånat resten av mänskligheten. Kanske är temat det allra vanligaste i hela sf-historien. Men efter atombomberna över Japan 1945 fick dessa berättelser en helt ny skärpa. Plötsligt tedde sig katastrofen inte bara möjlig utan sannolik - mer sannolik för varje år som gick.

Ja, så nära till hands låg tanken att även en rad författare utanför sf-genren skrev böcker på temat. Faktum är att några av de mest lästa postapokalyptiska romanerna givits ut som reguljär skönlitteratur, alltifrån Nevil Shutes På stranden (1957) till Cormac McCarthys Vägen (2006); ett svenskt exempel är P.C. Jersilds Efter floden (1982). Ej sällan skrevs de som uttalade varningar för hur det skulle kunna gå om det värsta inträffade.

Men det var inom den snävare sf-genren som den verkliga flodvågen kom. Under det kalla krigets dagar skrevs ofantliga mängder postapokalyptisk sf. Alla tänkbara varianter prövades. En del fokuserade på kärnvapenkrigets fasor, andra på möjligheten att bygga upp en ny värld. En del ville visa på människans dårskap, andra på hennes förmåga att anpassa sig och överleva. En del skildrade brutalitet och barbari, andra något som närmast kan beskrivas som pastoral idyll. En del var ytterst läsvärda, andra urusla. De allra flesta är glömda och utgångna från förlagen sedan många år, men några har levt kvar och blivit klassiska.

Efter Sovjetunionens sammanbrott och kalla krigets slut har det totala kärnvapenkriget kommit att kännas allt mer avlägset. Visst finns det gott om kärnvapen kvar i världen, och nya utvecklas ännu, men de står inte längre klara att avfyras i varje ögonblick. I dag fruktar man främst andra saker: terror, klimatförändringar, oljestopp. (Och om de sakerna skrivs det förvisso utmärkt sf - av Ken MacLeod, Kim Stanley Robinson och Paolo Bacigalupi, till exempel.) Världen har kanske blivit litet säkrare, men den har också blivit mer kaotisk. Ingen vet varifrån undergången kan tänkas komma.

Kanske är det denna ovisshet som gjort att det uppstått ett nytt sug efter postapokalyptiska berättelser. Det finns en renhet, en enkelhet i atomvinterns ragnarök som utövar en sällsam lockelse. När det härom året dök upp en svensk översättning av Dmitrij Gluchovskijs Metro 2033 (2008) - en klassiskt upplagd historia om de sista överlevande efter kärnvapenkriget, med mutanter och allt - kändes det som om den fyllde ett uppdämt behov. Många tycktes ha längtat efter just denna sorts berättelse. I SF-Bokhandeln får vi allt oftare frågor om fler böcker av samma slag. Det är inte helt lätta frågor att svara på, för nu skrivs det knappt längre någon postapokalyptisk sf att tala om. De flesta författare som är medvetna om genrens historia anser troligen att ämnet var grundligt uttömt redan för tjugo år sedan.

Men en del av de gamla verken lever kvar och står sig väl. Jag har tänkt gå igenom några postapokalyptiska sf-romaner som skrevs under kalla krigets era och ännu finns att få tag i. Mest kommer det naturligt nog att handla om världen efter kärnvapenkriget, men säkert kommer en och annan katastrof av annat slag att slinka med. De enda kraven är att böckerna skall finnas i tryck och normalt hållas i lager av SF-Bokhandeln. Om några av mina medbloggare vill vara med och leka är de givetvis hjärtligt välkomna. Själv hade jag nästa gång tänkt börja med en riktig klassiker, en roman som aldrig varit ur tryck sedan den först utkom 1960.

(För den som vill läsa mer om kärnvapenhotet under det kalla kriget rekommenderas Peter Handbergs bok Undergångens skuggor. Efter att ha läst den pustar man lättat ut och tackar sin lyckliga stjärna för att vi slapp undan Harmageddon.)