Det är sexhundra år efter kärnvapenkriget. I ett kloster i Utahs öken har de katolska munkarna av sankt Leibowitz orden åtagit sig att bevara "memorabilian" - de rester av vetande som överlevt både kriget och den våldsamma reaktion mot vetenskap och kunskap i allmänhet som följde i krigets spår. De räddade böcker från att brännas, smugglade ut dem i öknen (och kom därför att kallas "bookleggers"), kopierade dem. En del lärde sig böcker utantill à la Fahrenheit 451.
Under sin fasta i öknen möter den unge broder Francis en pilgrim som visar honom ingången till ett bortglömt gammalt skyddsrum. Där finner han historiska dokument - en inköpslista och en blåkopia av ett elektriskt kopplingsschema - som tycks vara verk av ordens grundare, sankt Leibowitz. (Vi läsare inser att Leibowitz var en judisk forskare från 1900-talet som tycks ha arbetat i krigsindustrin.) Problemet är bara att Leibowitz inte är helgonförklarad än; i Nya Rom pågår kanoniseringsprocessen som bäst, och alltför många mirakel på en gång kan göra Vatikanen betänksam, så abboten tystar ned upptäckten och ger order om att skyddsrummet ska stängas. Broder Francis ägnar många års möda åt att skapa en illuminerad kopia av kopplingsschemat, rikt dekorerad med bladguld och färggranna utsmyckningar - allt utan att någon har den blekaste aning om vad schemat betyder. Det är en underbar bild som perfekt fångar bokens tema, och jag begriper inte varför ingen av illustratörerna till de omslag jag sett har tagit fasta på den. (En bokbindare i New York har dock skapat denna vackra utgåva.)
Det är sexhundra år senare. I Texarkana har ett imperium växt fram under diktatorn Hannegan. Hannegans kusin, den geniale vetenskapsmannen Thon Taddeo Pfardentrott, beger sig till sankt Leibowitz kloster för att ta del av memorabilian. Där finner han att broder Kornhoer, en begåvad ingenjör, har lyckats tillverka en generator och en elektrisk lampa. Thon Taddeo och Kornhoer finner varandra, och det är uppenbart att de skulle kunna åstadkomma storverk tillsammans. Bland memorabilian gör Taddeo upptäckter som skulle kunna ge impulser till en ny vetenskaplig revolution. Han begär att den ska flyttas till Texarkana, men abboten vägrar. Under tiden smider Hannegan krigsplaner, och han planerar att använda sankt Leibowitz kloster som operationsbas...
Det är sexhundra år senare. I sankt Leibowitz kloster bevaras fortfarande kunskap, allt medan en ny industriell epok har vuxit fram, komplett med atomkraft, rymdfart, kolonier på främmande världar - och kärnvapen. Två supermakter, Asiatiska Koalitionen och Atlantiska Konfederationen, har varit inbegripna i ett kallt krig i femtio år. På sistone har spänningen stigit, och efter en kärnvapenincident ber abboten i sankt Leibowitz kloster Vatikanen om lov att föra memorabilian i säkerhet. Någon säkerhet tycks inte stå att finna på denna jord, men lyckligtvis har kyrkan tillgång till rymdfarkoster...
Det är föga överraskande att finna att A Canticle for Leibowitz har sitt ursprung i tre långnoveller, publicerade i The Magazine of Fantasy and Science Fiction 1955-57. Mången klassisk sf-roman är hopsatt av kortare historier på detta sätt (vad Brian Aldiss kallade en "fix-up"); det ger en episodisk struktur som lämpar sig väl för att skildra ett historiskt skeende i kompakt form, och här belyser det en av Millers poänger: att historien är cyklisk. Man kan dock erinra sig Marx ord att när historien upprepar sig sker det första gången som tragedi och andra gången som fars. Trots att romanen behandlar några av de allvarligaste ämnen man kan tänka sig är tonen förvånansvärt lätt. Det här är en historia som är genomsyrad av mer eller mindre bitsk humor och ironi på alla nivåer. Den är en sann fröjd att läsa, intelligent underhållning på högsta nivå. Den flödar över av infall: vid ett tillfälle har en forskare till exempel kommit över ett fragment av vad som tycks vara R.U.R. - ni vet, pjäsen som lanserade ordet "robot". Han uppfattar den som ett historiskt dokument och drar slutsatsen att den nuvarande mänskligheten inte härstammar från Adam utan tillverkades av en äldre ras strax innan den stora världsbranden bröt ut. Detaljer av detta slag svischar förbi genom hela romanen och gör att man kan läsa om den med stor behållning: man upptäcker alltid något nytt.
Miller var ursprungligen ingenjör. Under andra världskriget deltog han i bombningen av det benediktinska klostret Monte Cassino vilket blev en traumatisk upplevelse som avsatt tydliga spår i A Canticle for Leibowitz. Efter kriget konverterade han själv till katolicismen, men det märks att han ständigt brottades med sin tro. Han har fler frågor än han har svar: om tro och vetande, om kunskapens frukt på gott och ont, om mänsklig dårskap och klokhet. Huruvida man vill läsa romanens slut som hoppfullt eller uppgivet beror nog mest på ens egen läggning.
A Canticle for Leibowitz vann Hugo-priset som årets bästa sf-roman och är en av genrens mest inflytelserika verk. Av någon anledning hör den till de få riktigt klassiska sf-romaner som aldrig översatts till svenska; kanske är det katolicismen som har känts alltför främmande. Miller skrev aldrig några fler romaner, åtminstone inte till slut. Han kämpade i många år med en uppföljare till A Canticle for Leibowitz, men den fullbordades först efter hans död 1996 av Terry Bisson och utkom 1997 som Saint Leibowitz and the Wild Horse Woman. Jag har inte läst den; för mig är A Canticle for Leibowitz fulländad i sig och behöver inga tillägg. Det kanske jag borde?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar