Vad som komma skall

Som SF-läsare är jag mest intresserad av litterära kvaliteter på böckerna jag läser. Även coola idéer är med i leken när jag skall bestämma vad jag vill läsa. En av omvärldens vanligaste kriterier tycks dock vara sf:s förmåga till att förutspå framtiden som någon slags värdemätare. Två lätt uttjatade exempel är Arthur C Clarkes kommunikationssatellit på 60-talet och William Gibsons Cyberspace på 80-talet. I Gibsons fall är det väl snarast så att nördiga ingenjörer försökte efterhärma hans litterära idéer, snarare än att han förutspådde något.

Det finns ju exempel på att det går att kombinera litterära kvaliteter och, skall vi säga, nära-verklighets-ansatser. En bok jag kommer att tänka på då är The Caryatids av Bruce Sterling. Att den ligger nära en trolig framtid är kanske inte så konstigt, då han arbetar med framtidsstudier när han inte skriver SF. Han har ju också ganska mycket välskriven litteratur bakom sig. Att läsa den var nästan lite otäckt, då det är diverse människoorsakade naturkatastrofer han koncentrerar sig på. Där sitter man och läser ett kapitel om de förödda centrala delarna av Kina. Nästa morgon satte jag mig med morgonkaffet och läste tidningen. Där var det en stor artikel om hur det inte regnat på närmare ett år i centrala Kina och att glaciärerna i Tibet krymper snabbt, så att de stora floderna sinar snabbt. Ja ja, ett sammanträffande, tänkte jag.. Nästa kväll läser jag ett kapitel till i boken. Där är Australien i det närmaste obeboeligt, då det mesta brunnit ner. Ni anar vad som stod i nästa dags morgontidning: stora bränder rasar i Australien, Melburns förorter hotade. Det som gjorde det hela riktigt intressant var att det är en bra berättelse. Han har en engagerande prosa och intressanta karaktärer som gör att man engagerar sig i boken. Att temat ligger nära vad som håller på att hända är bara en bonus.

Ett mer positivt och optimistiskt anslag mötte jag i Podcasten som Fast Forward Radio gjort under rubriken World Transformed. Där går de igenom i stort sett alla ämnen som SF-litteraturen tar upp i den relativt närliggande framtiden: nanoteknik, förlängt eller evigt liv, singulariteten etc. Som gäster i programmen har de med allehanda experter och kända författare. Det är en riktigt inspirerande serie som jag kan rekommendera för alla som vill ha lite coola idéer och framtidsoptimism. Två ämnen som jag tycker är lite spännande är nanoteknik och allmän artificiell intelligens, och det är ju välbekanta SF-troper vid det här laget, och ämnen som överlappar.

                      Ett intressant exempel på nanoteknik är det universum Alastair Reynolds skapade i sina första böcker som börjar med Revelation Space. I tekniskt avancerad SF är gärna det centrala temat en följd av allt det fantastiska som den nya tekniken åstadkommer. Här handlar det om allt som går fel för att tekniken inte fungerar. Nu fuskar jag kanske lite i mitt resonemang här, då nanoteknik och AI är de två tekniker som det skrivs mest katastrofscenarier om. Men ändå. När det gäller AI, så glider man lätt in på det som Vernor Vinge kallar Singulariteten, när maskinerna börjar uppgradera sig själva bortom det vi förstår. Det handlar helt enkelt om saker vi är rädda för att tappa kontrollen över. Det jag tycker är roligt med Reynolds böcker är att det är vardag. ”Ja ja, nanopesten. Det är ju lite besvärligt men inget att hänga upp sig på”. Ungefär som vi suckar över när datorn hänger sig. En liknande attityd till AI hittar man i Neil Ashers böcker om The Polity. Där är det AI som styr hela den människobebodda delen av galaxen, och det finns inte många som ser något problem med det. Jag tycker det känns nästan mer trovärdigt än alla skrämselvarianterna. Vi har så lätt för att vänja oss vid allt möjligt.

Något som jag har svårt att vänja mig vid är dåligt berättande med stora logiska hål, som ställer lite väl stora krav på min förmåga till ”suspension of disbelief”, som det heter på utrikiska. Nej, det är nu som alltid en bra historia med vältecknade intressanta personporträtt som är kärnan i bra läsning. Utan det så kan idéerna inte riktigt få grepp om mig.