tisdag 1 november 2011

Min kamp (i rymden)

Maths Claessons mäktiga autofiktiva blogg Min kamp (i rymden) är en studie i extrem verklighetsflykt, i ett kompromisslöst sökande efter galaktiska imperier och ständig längtan till andra världar och avlägsna stjärnor från en uppslagen taklucka på vinden i en liten småländsk stad vid namn Värnamo en gång för länge sedan.

Min kamp (i rymden) är inte en av de senaste årens mest omdiskuterade bloggar. Bloggen har inte belönats med prestigefulla priser, ej heller vållat debatt långt utanför navelskådandets gränser. Författaren förbehåller sig rätten att inte hålla sig till ämnet, att vara överdrivet mångordig, vid behov upprepa sig och på en mängd andra sätt missköta sig.

Avsnitt I

Det var en gång en pojke som bodde i en liten stad i Småland. Han växte upp hos sin mormor och morfar, ty pojken var ett utomäktenskapligt barn och fadern borta med vinden. Kvar var den arma modern, dömd att ensam streta Storgatsbacken upp med barnvagn framför sig. Kanske stannade hon till utanför Modevaruhuset Valutas skyltfönster och drömde om en ny damkappa eller en kjol som slutade alldeles ovan knäna. Kanske rullade hon in barnvagnen på EPA och köpte Hemmets Veckotidning och en ask Läkerol, den gröna.

Eller inte. Vad visste jag, där jag låg inbäddad i stela, vita lakan som mormor manglat i mangelstugan. Jag tänker mig att det tisslades och tasslades runt min mor när hon rullade vidare mot hemmet. Var är pappan? Vem är pappan? Inte? Jaså, på det viset. Ja, jag skulle då aldrig. Min dotter skulle aldrig...

Eller inte. Småstadsborna var kanske kärleksfulla och förstående och förlåtande. Men jag tror inte det. Det var trots allt tidigt sextiotal, mitt i Smålands djupa skogar. Frikyrkan dominerade stadsbilden. Vart man än sig i världen vände, såg man strax en kyrka. Filadelfiakyrkan strax innan Kyrktorget, Missionskyrkan vackert belägen intill Lagan, Alliansskyrkan invid järnvägsstationen där tågen gick till Nässjö och Alvesta och ända till Göteborg. Och så förstås Smyrnakyrkan vid gamla pumphuset och Betelkyrkan och Frälsningarmén vid Salutorget och säkert ytterligare några kyrkolokaler. Om du drabbades av syndanöd – det kunde hända vem som helst, när som helst - var det alltid nära till frälsningen och Guds förlåtande kärlek, halleluuu-ja.

Min mamma var med i Filadelfiakyrkan. Min mormor och morfar var med. Min mammas syster var med, och därtill gift med en frikyrkopastor. Det gick inte att undfly Jesus, han höll sin beskyddande hand över Värnamoborna dagligen och stundligen. Herren var vår herde, oss skulle intet fattas. Församlingen i Filadelfiakyrkan föredrog dock att döma framför att förlåta, något som min mamma snart skulle upptäcka. Men mer om det senare.

Den här historien handlar om hur den lille gossen som var jag växte upp och till slut hamnade i rymden. Det blir mycket Jesus, är jag rädd. Men också Stålmannen och Läderlappen. Science fiction-författaren Robert A Heinlein dyker upp. Isaac Asimov också. Och Tolkien och många andra som kom att konkurrera med Jesus om platsen i mitt hjärta. Frågan jag ställer mig är hur jag blev den jag är.

Det anses ofta som mer eller mindre självklart att föräldrar och barndomsupplevelser inte bara präglar en människa, utan också skapar vår identitet, vår personlighet. Jag kommer att bestrida det påståendet i mina texter i Min kamp (i rymden). Jag kommer med eftertryck påstå att fäders och mödrars betydelse för vem man blir är kraftigt överskattad. Robert A Heinlein kan ställa till mycket mer oreda och drömmar i en pojkes tankar och personlighet än en (frånvarande eller närvarande) pappa ens kan drömma om att komma i närheten av.

Däremot har jag börjat betvivla min egen existens, åtminstone uppfattad som en kontinuitet i tiden som utgår pojken i vagnen i Värnamo och leder fram till den medelålders man som sitter framför en skärm i Stockholm och skriver det här. Jag är en annan person i dag, men andra värderingar och drömmar än den person som var jag när jag var elva år och just läst Rymdkadetten och Egen rymddräkt finnes och Ensam mot universum (alldeles bortsett från att varenda cell i min kropp har bytts ut sedan dess, så att jag fysiskt också är en annan person). När jag i dag läser om de böckerna kan den vuxne mannen inte längre förstå hur de böckerna kunde vara så världsomskakande. Rimligen måste det ha varit en annan person som läste då, någon som i någon mening inte längre är jag, likt en gammal bekant som man inte sett på många år som man råkar möta på gatan och lite tillkämpat hälsar på med en kort nick men inte stannar och pratar med för det finns inte något att prata om.

På samma sätt är jag är annan person i dag än den jag var när jag var arton år och med glädje lämnade Värnamo för att finna min väg genom livet. Om mitt dåvarande jag och mitt nuvarande skulle mötas över en kopp kaffe, så skulle det med all säkerhet sluta med att vi skulle bli så in i helvete osams att vi omedelbart skulle bestämma oss för att aldrig mer ses. Så omogen och ansvarslös och kortsiktig som jag var då, skulle jag verkligen säga mig själv några sanningens ord.

Men ända hänger mina olika jag ihop; de olika versionerna av Maths går att dela in i kapitel ett och kapitel två och så vidare fram till i dag. Det är möjligt på grund av minnet, som söker och finner orsakssammanghang och skapar berättelsen som är jag. Men jag har lärt mig att inte lita på minnet. Minnet lägger till och drar ifrån och lånar precis som det vill. Minnet stjäl från andras minnen och upplevelser får jaget att tro att det är ens egna. Minnet glömmer och vill inte se sådant som är obehagligt. Jag är inte mina minnen, för minnen går inte att lita på. Men vem är jag då?

Spännande fortsättning i nästa blogginlägg i Min kamp (i rymden).

Fotnot. Jag påstår i texten ovan att det ofta anses som mer eller mindre självklart att föräldrar och barndomsupplevelser inte bara präglar en människa, utan också skapar vår identitet, vår personlighet. Påstående bör beläggas, här är en favorit jag hittade när jag googlade: Sambanden mellan föräldrars och barns egenskaper är mycket starka. Framförallt verkar mammornas intelligens samvariera starkt med sönernas. Men det är föräldrarnas stresstålighet och förmåga att skapa gruppdynamik som påverkar hur barnen lyckas på arbetsmarknaden.
”Föräldrarnas personlighet överförs i hög utsträckning till barnen.” Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (ifau.se)

Hur har ni det med gruppdynamiken hemma vid köksbordet, föräldrar? Betänk att ni formar era barns personlighet mitt i vardagens köttfärssås och utspillda mjölkglas. Och ni väl för guds skull stresståliga? Inga höjda röster, inga vredesutbrott. Lugn och fin. En sak i taget. Ditt beteende präglar ditt barn för livet. Le nu och var glad. Så där ja. Bra, fortsätt så. Ditt barn kommer att lyckas på arbetsmarknaden. Allt kommer att gå väl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar