Vår kollega Maths har åkt till Indien över vintern och skickar små rapporter hem. Här kommer den första.
Arlanda, gate 36, SAS Stockholm-Bryssel
kl 06.35.
Jag är omgiven av män i lediga
kostymer och välstrukna och lagom färgglada skjortor och kvinnor i
mörkblå kjolar och klackar som målmedvetet hamrar mot terminalens
furugolv. Det här är med all sannolikhet människor på viktigt
byråkratiskt EU-uppdrag; de pendlar Stockholm-Bryssel varje vecka,
kanske över dagen, och återvänder utmattade sent om aftonen till
hemmet och familjen med en stor Toblerone på köksbordet till barnen
på morgonen.
Inte vet jag. Jag är bara en
bokhandlare som smiter från julhandeln, förklädd till författare
med en deadline i bagaget. Mitt mål Indien, uppdrag att skriva.
JetAir Bryssel-Mumbai, kl 10.20
Jag är sist ombord. Efter att skyndat
förbi minst tio olika caféer och restauranger på väg mot gate A40
stannade jag till på den elfte och köpte en baguette och
mineralvatten. Slog mig ned och tryckte i mig den. Skyndade vidare.
Jag springer ombord på planet, en Airbus, mycket större än det
lilla SAS-planet. Seat 44E, middle section, over there, sir.
Jag lyfter blicken, i tankarna kvar i EU-världen, och ser in i
planet. Det är indier överallt! I varenda flygplansstol i
fönsterraderna och i den breda mittsektionen. Färgskalan är
annorlunda, ljudnivån högre, det doftar på ett annat sätt och
förväntningarna som vilar i luften är annorlunda. Här pendlar vi
inte, vi reser, vi ska sitta still i den här fåtöljen i nio
timmar, slå dig ner, främling, du är på väg till Indien.
Jag blir glad, trots att det inte finns
någon seat 45E bakom seat 44E utan en toalett. Mannen på 44D som
tvingas resa på sig för att släppa in mig är en något åldrad
indisk hunk med mycket muskler och armband i silver och några i
färgglatt tyg och en stor ring på fingret. På andra sidan ett
äldre indiskt par. Kvinnan har sari, mannen snarkar tyst. Jag är
också trött, men vill ju inte missa den med all säkerhet härliga
flygplanslunchen. Jag ser med oro att ett oerhört spralligt litet
barn sitter snett framför mig. Jag tycker inte om barn på flygplan,
trots att jag har själv har befunnit mig i samma situation som
mamman i stolen bredvid. En indisk feelgood-film börjar på den
lilla skärmen på fåtöljryggen hos kvinnan snett framför. Det
förefaller som en vacker kvinna jobbar på nattklubb, men i
hemlighet har en son som arbetsgivaren inte känner till. En kväll
dyker pojken oväntat upp när mamma står på scen och sjunger. Han
har feber och vet inte vad han ska ta sig till. Pojken blir brutalt
utsparkad, och mamma låtsas först som ingenting. Men arbetsgivaren
har förstått sambandet och avskedar henne omedelbart. Pojken
gråter. Mamma gråter.
Vänta! Hur tänker du nu? Barn som
gråter? En indisk hunk? Menar du Hulk, kanske? Är han grön?Har du
glömt att du bloggar hos Sf-bokhandeln? Att läsarna där är
ointresserade av resereportage från Indien? Besök åtminstone
planeterna i solsystemet, om du nödvändigtvis måste skriva om dina
resor. Eller de oupptäckta länderna bortom Midgård eller Let's Go
New Crobuzon eller något.
Var inte rädda. Rymden är med mig
(rymden är alltid med mig). Under mitt bloggande i Indien tänker
jag i all enkelhet presentera ett nytt politiskt parti (Marspartiet)
med tillhörande manifest med syfte att rädda jorden från
undergången. Jag kommer att skriva om Jo Waltons roman The Just City
där Athena och Apollo har ett Platonlajv på Atlantis för att se om
Staten fungerar. Och på tal om gudar brukar Gud med versalt G (han
är ju maktfullkomlig) leta sig in i mina texter, antingen jag vill
det eller inte, ni är varnade. Och så vill jag skriva om att skriva
science fiction, det är ju därför jag sitter på det här
flygplanet. I mitten av december är det en stor indisk
litteraturfestival i Panjabi, jag tänkte åka dit och rapportera vad
som händer där. Jag har också med mig Zack O'Yeahs 700-sidiga
biografi över Gandhi och...
...och lite sedan gjorde jag det här
och sedan det där och åt det här och drack det här och blev
magsjuk där...
Lunchen rullar förbi. Nej, det var
dryckesvagnen. What would you like to drink, sir? Water,
please, and... Vodka och gin sticker upp bland flaskorna på vagnen.
Tänk om jag skulle ta en drink före maten? Bara så där? Men här
finns kulturella gränser, murar som sträcker sig mot himlen med
taggtråd överst. Sprit till lunch? Nej, otänkbart. Vin
däremot, det är ju en helt annan sak... red wine, please. Hulken
sveper ett glas äpplejuice och ber om ett till. Han rapar. På hans
stolsskärm ser jag ett schackbräde. Jag får inte i hop bilden av
honom.
Väntan på mat. Ett barn gråter
någonstans. En skäggprydd miljonär med intresse i
blomsterbranschen anställer den olyckliga mamman. Det ser ut som om
mamman har stor talang för trädgårdsarbete på högre, mer
estetisk nivå. Av någon anledning vill miljonären att hon följer
med på ett jobb i Dubai. Han är all business, men det är som om
han bär på en hemlighet, ett svårmod som fördunklar hans liv.
Veggie, väser hunken när
matvagnen kommer, som för att ytterligare förbrylla mig. Veggie,
väser jag också, av bara farten. Vi packar upp den genomtänkt
förpackade maten. Jag är uppvuxen i Småland, där människor är
lika sällsynta som granar på ett kalhygge. Därför, när hunken
med stor entusiasm går lös på förpackningar och börjar äta och
hans håriga armar oavbrutet nuddar vid mina, inkräktar han på min
sociala sfär eller bekvämlighetszon eller vad det nu heter. Ska jag
säga åt honom att sluta? Slå till honom på bicepsen?
Maths! Drick upp ditt vin, luta dig
bakåt, sov. Över en miljard indier väntar dig. Snart är du i
Mumbai. Där ska du träffa din son Adam, som kommer med en annan
flight från Paris. Sedan vidare. Allt är bra, sov nu, sov...
Maths
