Morgonpigga kunder II -
Sent i november, gråtunga skyar över Västerlånggatan. Regn i luften som hotar att falla, men nöjer sig med en enstaka droppe här, en annan där. Kaffekoppen i handen, dagens första klunk. Tillvaron är svartvit, men för varje klunk bryggmaletbeskt kaffe får hus och människor och himlen färgen åter. Mest novembergrått, men i alla fall.
Hålet i gatan är lagat. Andys fruktbil rullar förbi. Ett cykelbud. En sopbil stannar till och fyller buken med svarta matavfallssäckar, tuggar och sväljer, rapar belåtet och rullar vidare mot nästa restaurang och nästa. Tystnad. Stockholm brusar i bakgrunden.
Men se! Där borta nalkas dagens första barnvagnsman. Och någonstans i gränderna hörs det finska tungomålet talas. Cinderella eller Birka Paradis har angjort Stadsgårdshamnen, släppt lös nattens fångst av shoppingsugna östersjöresenären som styrt stegen mot närbelägna Gamla stan.
Spaning (stereotypvarning):
De flesta finländska turister är familjer med otäckt överenergiska barn som förtjust ropar Minecraft! och Dart Vader! när de får syn på vårt skyltfönster. Fast på finska, med långa och många vokaler – Maaainkräfftiäa! och Daarth Vederi!! Föräldrarna, något mer dämpade, ser sig förundrat omkring och undrar vad det är för värld de klivit in i.
Andra är yngre, svartklädda och har t-shirts med märkliga budskap. Killar i sällskapet har alltid långt, vanvårdat hår. De vet i vilken värld de befinner sig i, och vet vad de vill ha – Lovecraft, Neil Gaiman, kul Doctor Who-pryl och Elder Sign från spelavdelningen. De är undantagslöst trevliga.
Ytterligare en grupp - försvinnande liten men den finns – utgörs av häpnadsväckande glada och högljudda båtresenären från Helsingfors. Alkoholstarka ölburkar märkta med 7,2% och 8,1% är deras signum, och en andedräkt som kan slå omkull en vuxen man eller kvinna på fem meters håll. Men en gång för länge sedan bodde jag i Göteborg och tyckte att livets mening var att åka båt till Fredrikshavn och dricka obegripliga mängder dansk öl, så jag moraliserar inte.
Camilla – tungt tatuerad med Freddy Kruger, Pinhead, Jason, Alien vs Predator och med en e-cigarett i munnen -tittar ut genom dörren och nickar mot Espressohouse och sedan mot kassan. ”Visst”, säger jag. ”Jag tar över.” En kort sekund undrar jag var det var i kaffet egentligen, för Camilla har någon sorts färgexplosion på huvudet. Men det är bara en My Little Pony-mössa som hon den här morgonen har valt att förgylla allas vår tillvaro med.
Sent i november, gråtunga skyar över Västerlånggatan. Regn i luften som hotar att falla, men nöjer sig med en enstaka droppe här, en annan där. Kaffekoppen i handen, dagens första klunk. Tillvaron är svartvit, men för varje klunk bryggmaletbeskt kaffe får hus och människor och himlen färgen åter. Mest novembergrått, men i alla fall.
Hålet i gatan är lagat. Andys fruktbil rullar förbi. Ett cykelbud. En sopbil stannar till och fyller buken med svarta matavfallssäckar, tuggar och sväljer, rapar belåtet och rullar vidare mot nästa restaurang och nästa. Tystnad. Stockholm brusar i bakgrunden.
Men se! Där borta nalkas dagens första barnvagnsman. Och någonstans i gränderna hörs det finska tungomålet talas. Cinderella eller Birka Paradis har angjort Stadsgårdshamnen, släppt lös nattens fångst av shoppingsugna östersjöresenären som styrt stegen mot närbelägna Gamla stan.
Spaning (stereotypvarning):
De flesta finländska turister är familjer med otäckt överenergiska barn som förtjust ropar Minecraft! och Dart Vader! när de får syn på vårt skyltfönster. Fast på finska, med långa och många vokaler – Maaainkräfftiäa! och Daarth Vederi!! Föräldrarna, något mer dämpade, ser sig förundrat omkring och undrar vad det är för värld de klivit in i.
Andra är yngre, svartklädda och har t-shirts med märkliga budskap. Killar i sällskapet har alltid långt, vanvårdat hår. De vet i vilken värld de befinner sig i, och vet vad de vill ha – Lovecraft, Neil Gaiman, kul Doctor Who-pryl och Elder Sign från spelavdelningen. De är undantagslöst trevliga.
Ytterligare en grupp - försvinnande liten men den finns – utgörs av häpnadsväckande glada och högljudda båtresenären från Helsingfors. Alkoholstarka ölburkar märkta med 7,2% och 8,1% är deras signum, och en andedräkt som kan slå omkull en vuxen man eller kvinna på fem meters håll. Men en gång för länge sedan bodde jag i Göteborg och tyckte att livets mening var att åka båt till Fredrikshavn och dricka obegripliga mängder dansk öl, så jag moraliserar inte.
Camilla – tungt tatuerad med Freddy Kruger, Pinhead, Jason, Alien vs Predator och med en e-cigarett i munnen -tittar ut genom dörren och nickar mot Espressohouse och sedan mot kassan. ”Visst”, säger jag. ”Jag tar över.” En kort sekund undrar jag var det var i kaffet egentligen, för Camilla har någon sorts färgexplosion på huvudet. Men det är bara en My Little Pony-mössa som hon den här morgonen har valt att förgylla allas vår tillvaro med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar