The Bone Clocks

För oss SF-läsare är David Mitchell mest känd för sin roman Cloud Atlas, vilken även blivit en förvånansvärt bra film. Hans nya bok är upplagd efter ett liknande mönster. Boken öppnar med Holly Sykes, en 15-årig tjej som bor i en minde stad i södra England. Det är 80-tal, Thatcher regerar och det mesta är grått och trist. Det enda som lyser upp Hollys liv är pojkvännen Vinny. Hennes mor är inte särskilt glad över detta, då Vinny är en bra bit äldre än Holly. Efter ett uppslitande gräl ger sig Holly ut i världen, och den är märkligare än hon någonsin kunnat tro. Hon har tidigare i sin barndom hört röster, något hon kallade ”radiofolket”. Det var lösryckta röster som babblade på i bakgrunden. Efter ett besök hos doktor Marinus försvann de. Hon har också haft ett möte med en kvinna i sitt flickrum. Ett möte som kändes väldigt verkligt, men hon försvann lika plötsligt som hon kom när pappa tittade in i rummet. Nu när Holly är ute på egen hand i världen, kommer dessa upplevelser tillbaka och mystiska upplevelser staplas på varandra. Som om det inte vore svårt nog att vara 15 år och vara osams med mamma, sviken av både pojkvän och bästa kompisen.

Hollys liv bildar stommen genom hela boken, även om synvinkeln växlar mellan ett flertal andra protagonister, så är det ändå Holly som är centrum för berättelsen. Holly upptäcker efter hand att hon är mer eller mindre inblandad i en strid som svallar fram och tillbaka genom århundradena mellan Horologerna och Anchoriterna. Det står snabbt klart att anchoriterna inte är några trevliga typer. De är ute efter makt och evigt liv. “Power is lost or won, never created or destroyed… Power is crack cocaine for your ego and battery acid for your soul… Power’s comings and goings from host to host… are the plot of history… Power itself is amoral… Power is watching you.”

Evigt liv uppnår de genom att med våld ta över andras kroppar, medan horologerna gör det på ett fredligare frivilligt vis, och ibland delar kroppar med ”ursprungsägarna”. Anchoriterna är fast beslutna att utrota alla Horologer, och Horologerna har nu en komplicerad plan för att göra slut på anchoriterna. För tidigare läsare av Mitchels verk, så kan man känna igen diverse karaktärer som poppar upp här och var. Mitchell säger: ”Alla mina romaner är expansioner, eller kapitel i en slags über-bok, en del av ett universum som alla mina romaner utgör”. Även hans tidiga mer konventionella romaner får nu plötsligt dimensioner av gömd fantasy. Genom hela boken för Mitchell flera metaresonemang och låter till och med en karaktär förebåda kritik mot boken: ”En bok kan inte vara halvfantasy på samma sätt som att en kvinna inte kan vara till hälften gravid”.

Det är med andra ord en roman som har många lager av komplexitet, men som ändå är lättläst. En riktig läsfest för alla Mitchellfans och alla vi som vill ha lite mer substans i läsningen. 

Glenn Petersen