Det börjar som en vanlig morgon i Berkeley år 1981 - ja, inte det 1981 vi känner, förstås, utan 1981 som det kunde te sig i en sf-roman skriven 1963. Efter ett misslyckat kärnvapenprov på 70-talet har mutationer blivit vanliga. Man är på väg att skicka ut den första bemannade expeditionen till Mars. Annars går livet sin gilla gång, och på Modern TV Sales & Service gör sig försäljaren Stuart McConchie redo för dagens kunder. Firman har anställt en ny reparatör, Hoppy Harrington, en mutant utan armar och ben som dock kan laga det mesta med hjälp av robotarmarna på sin motordrivna rullstol. Tvärsöver gatan är en äldre man på väg till en psykiatrisk mottagning: Bruno Bluthgeld, en kärnfysiker som fått bära hundhuvudet för provsprängningens effekter och sedan dess lever under antaget namn, plågad av skuldkänslor.
Men vad som började som en vanlig morgon kommer att bli något helt annat. Plötsligt sker det alla har fruktat - bomberna faller. Några av TV-reparatörerna blir instängda i källarvåningen under butiken. McConchie flyr till ett skyddsrum. Astronauten som varit på väg till Mars, Walt Dangerfield, fastnar i omloppsbana runt Jorden. Doktor Bluthgeld tror att det är hans undermedvetna önskningar som fått bomberna att falla. Förmodligen är det bara psykotiska vanföreställningar. Förmodligen.
Sju år senare har flera av dem som var med den där morgonen flytt storstaden och hamnat i Point Reyes Station, en liten by i Marin County några mil norrut. Här har man lyckats bygga upp ett väl fungerande, självstyrande samhälle. Hoppy Harrington är byns högt ansedde mekaniker och alltiallo; Bluthgeld lever som enstörig fårfarmare. Från sitt rymdskepp talar Dangerfield i radio till Jordens resterande befolkning, spelar musik och högläser böcker och har blivit den enda länk som förenar människorna. Livet går vidare och är på det hela taget ganska idylliskt. Olja går inte att få tag i, så bilarna dras av hästar eller går på kol, och mediciner är svåra att få tag i, men annars har man det inte så dumt. Visst, en flicka som föddes efter att bomberna föll har en tvillingbror som lever inne i hennes kropp och talar med henne på telepatisk väg. Och Hoppy Harrington har någon sorts psykokinetiska krafter och ambitioner att bli mer än en simpel alltiallo. Och en vacker dag dyker en kringresande försäljare upp: Stuart McConchie, som Harrington och Bluthgeld senast såg den där ödesdigra dagen i Berkeley. Båda blir misstänksamma. Vad kan nu han vara ute efter?
Titeln "Dr Bloodmoney" (med undertiteln "Or How We Got Along After The Bomb") är inte Dicks egen utan vald av förlaget, givetvis för att anspela på Stanley Kubricks aktuella film Dr Strangelove, som jag skrev om här. Och även i Dicks roman förekommer en tysk vetenskapsman som bytt namn och försöker gömma sig undan ett skamligt förflutet. Men annars är likheterna med Kubricks film få. Dick kunde förvisso skriva väl så vild satir om det kalla krigets paranoia, till exempel i The Penultimate Truth från 1964, där massorna lever i underjordiska skyddsrum efter kärnvapenkriget, ovetande om att kriget bara varade i några dagar och att jorden däruppe är ett grönskande paradis där en liten elit lever i lyx på jättelika gods. (Detta är ingen spoiler, hur det ligger till får vi veta från början.)
Även många andra av Dicks berättelser utspelar sig efter katastrofen, inklusive hans mest kända verk - Do Androids Dream of Electric Sheep, förlagan till filmen Blade Runner. I de flesta fall använder Dick katastrofen som en förevändning för att svepa bort den gamla samhällsordningen och hitta på en ny - ofta auktoritär, ofta byggd på lögner. Dr Bloodmoney är den historia där han mest direkt behandlar kärnvapenkriget, och det är ironiskt att det är en av de mest hoppfulla. Visst har den groteska och skrämmande inslag, men ingenting av den bottenlösa existentiella fasa som präglar hans mörkaste böcker, t ex The Three Stigmata of Palmer Eldritch som utkom samma år. Det är som om ämnets tyngd tvingar honom till en öppning som han inte alltid tillåter sig i historier som till en början kan verka mera lättsamma.
Många av Philip K Dicks romaner har översatts till svenska, men inte den här. Den var dock den gamle serieförläggaren och sf-entusiasten Horst Schröders favorit bland Dicks verk; om han någonsin utvidgat sin förlagsverksamhet till prosaböcker hade den nog legat bra till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar