Det är mer än hundra år sedan Amerika övergavs efter en ekologisk kollaps. Inte blev det bättre av att Sovjetunionen dämde igen Berings sund och orsakade en massiv klimatförändring som förvandlade östra halvan av USA till öken och västra halvan till djungel. Exilamerikaner lever i ghetton i Europa och Asien och vårdar drömbilden av Amerika som ett svunnet mytologiskt rike.
I Europa har man noterat radioaktivt nedfall från Amerika, och nu beger sig en forskningsexpedition västerut för att ta reda på orsaken. En liknande expedition trettio år tidigare kom aldrig tillbaka. Man färdas med ångfartyget SS Apollo (döpt efter månfärdsprojektet). På vägen upptäcker man en fripassagerare, den 21-årige Wayne. Liksom alla expeditionsmedlemmar samt kaptenen är han ättling till exilamerikaner, och liksom de när han sina egna hemliga drömmar om Amerika, privata visioner som han brinner av iver att iscensätta.
Det första de ser när skeppet nalkas New York är att gatorna är täckta med guld, precis som i myterna om El Dorado och om de oändliga möjligheternas land. Men när de kommit i land inser de att guldet i själva verket är ökensand, blandad med rost.
Man beslutar att färden ska gå i det amerikanska väderstrecket: västerut. Fripassageraren Wayne visar sig vara den dugligaste i gruppen och blir i praktiken expeditionens ledare. Snart blir man varse att landet inte är helt övergivet. Här och var stöter man på nomadstammar, ättlingar till urbefolkningen. Stammarna har autentiska amerikanska namn: Gangsters. Executives. Divorcees.
Sedan man korsat en ödemark fylld av spökstäder, bilvrak, övergivna motell och tomma swimmingpoolar, tagit sig över Klippiga bergen och trängt igenom Arizonas djungler når man Las Vegas. Där har en man som deltog i den förra europeiska expeditionen trettio år tidigare inrättat sig som USA:s president. Han har samlat en privatarmé av mexikanska tonåringar och satt kärnvapnen på en närbelägen bas i brukbart skick. I Wayne ser han en prima representant för den äkta amerikanska andan, och han gör den unge fripassageraren till sin vicepresident. Han kallar sig Charles Manson.
Hello America från 1981 är i mycket en satir över den amerikanska kulturen sådan den tett sig utifrån - J G Ballard (1930-2009) var engelsman och hade bara besökt USA ett par gånger. Men det är alls ingen nidbild; i intervjuer har Ballard hävdat att romanen egentligen är pro-amerikansk. Däremot har den förstås väldigt litet att göra med det verkliga USA; det handlar snarare om Amerika som projektionsyta för fantasier och drömmar. Den projektionsytan blir bara tydligare om man först avfolkar landet.
Ballard är en av de stora katastrofskildrarna i det sena 1900-talets science fiction. Hans första fyra romaner är alla varianter på temat: i The Wind from Nowhere (1961) går världen under genom våldsamma stormar, i The Drowned World (1962) genom översvämning, i The Burning World (1964, reviderad som The Drought 1965) genom torka, i The Crystal World (1965) genom, ähum, kristallisering. Ja, det är alltså inte direkt fråga om hård sf, snarare om en sorts drömlika historier där de surrealistiska landskapen spelar huvudrollen och de få människor som finns kvar ofta bejakar katastrofen snarare än att kämpa emot.
Det var det sistnämnda som gjorde Ballard omöjlig i det traditionella sf-etablissemanget, där han sågs som defaitist och pessimist, närmast en förrädare mot allt vad science fiction stod för. Pessimist var han nu inte alls, åtminstone inte i denna mening: katastroferna innebär alltid början på något nytt. Så även i Hello America, en sen variant på katastroftemat, mera lättsam än de tidigare och mycket roligare. Det är inte något av Ballards främsta verk, men ett av de mest lättillgängliga, och trots att många detaljer binder berättelsen till det tidiga 80-talet känns den förbluffande aktuell. Klimatförändringar och oljestopp är reella hot i dag, och i USA vittrar den tunga industrin sakta sönder i vad som kommit att kallas "rostbältet". (I den nyutkomna boken Avgrunden skildrar Jan Jörnmark och Annika von Hausswolff med stor skärpa detta nedlagda Amerika. Det är omöjligt att se bilderna på övergivna industrier och tomma offentliga byggnader utan att komma att tänka på Ballard.) Att landet bokstavligt talat skulle avfolkas är kanske inget nära förestående scenario; däremot kan man nog hävda att USA som myt och dröm står starkare inför framtiden än USA som ekonomisk supermakt.
Den här finns inte på svenska. Av Ballards tidiga katastrofromaner finns Kristallvärlden på antikvariat eller bibliotek. I tryck finns glädjande nog Ballards allra djupaste borrande i den amerikanska drömmen: Skändlighetsutställningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar