Den episka historien om familjen Akinya drar sig nu mot sitt slut. Det började i Blue Remembered Earth med att familjens patriark Eunice slutligen hade dött efter ett långt och framgångsrikt liv i centrum för jordens ekonomiska och politiska liv. Hon efterlämnade ett imperium till de delar av familjen som intresserade sig för affärer, och ett mystiskt spår till två av barnbarnen, Sunday och Geoffrey som inte brydde sig om sådant. Sunday var konstnär och Geoffrey forskade kring förstärkt intelligens hos afrikanska elefanter. Elefanterna är sedan ett återkommande tema i alla tre böckerna och lite av en symbol för vår relation till icke mänskliga intelligenser.
Spåret från Eunice lever vidare nu flera generationer och två böcker
senare. På Crucible, människans första koloni kring en annan stjärna,
har man uppfångat ett meddelande sänt från ett annat stjärnsystem, ett
som det aldrig sänts ut någon mänsklig expedition till. Det är dessutom
ett mycket specifikt meddelande, riktat till Ndege Akinya, dotter till
Chiku Green, som hade en avgörande roll i koloniseringen av planeten.
Ndege var ung när Crucible först koloniserades, men är nu gammal och
bräcklig. Kanske för gammal för att klara påfrestningarna vid en resa
mellan stjärnorna.
På Mars har Kanu Akinya, sonson till Sunday Akinya från första boken, en
post som ambassadör hos maskincivilisationen där. Efter ett
terroristattentat vaknar han upp med ett hemligt uppdrag inprogrammerat i
hjärnan, ett uppdrag kopplat till det mystiska meddelandet. Kan Eunice
fortsätta att påverka mänsklighetens utveckling så många år efter sin
död? Hur hänger allt detta ihop? Vad har detta med den mystiska
maskincivilisation som man fann vid Crucible att göra?
Reynolds berättelse började i mindre skala i den första boken, för att
sedan accelerera i den andra, och nu når det sitt slut i sant space
opera-perspektiv. Reynolds har gått från klarhet till klarhet när det
gäller kvaliteten i sitt skrivande. Personporträtten är intressanta, och
man kan känna även med irriterande karaktärer. Han har också blivit
väldigt bra på att hålla samman handlingen på ett bra sätt. Nu över tre
tjocka romaner, med både bra handling i den enskilda boken och en samman
hållen övergripande handling.
Det är alltid en högtidsstund för mig när det kommer en ny bok av
Alasdair Reynolds, och än mer så när man får avrundningen på en
sammanhållen trilogi. Boken presenteras som en fristående bok i ett
universum som är gemensamt med de andra två böckerna, men jag skulle nog
inte vilja läsa den utan att ha läst de andra två böckerna. Det går nog
rent tekniskt, men man missar ganska mycket då.
Glenn Petersen
Glenn Petersen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar