“I stood looking over my damaged home and tried to forget
the sweetness of life on Earth.”
För 20 år
sedan förhärjades Jorden av en influensaepidemi som spreds och dödade extremt
snabbt och var nästan 100% effektiv. Bara en på tusen, eller kanske en på tiotusen,
överlevde – ingen vet, för hela infrastrukturen brakade samman. Med nästan
ingen kvar finns ingen elektricitet, inga fossila bränslen, ingen statsmakt,
ingen kommunikation utöver att promenera över och prata med någon. De första
åren var kaotiska och våldsamma, men nu har de få överlevande nått någon sorts
normalitet.
Människor
bor i små, glest utspridda samhällen, i resterna av småstäder, flygplatser
eller motellbyar. Mellan dem reser The Traveling Symphony, en karavan av en
musikorkester och ett teatersällskap som spelar Shakespeare. Deras motto är
hämtat från ett avsnitt av Star Trek Voyager: Because survival is insufficient.
Bland
skådespelarna finns Kirsten, som var åtta år gammal när världen gick under.
Kvällen då det började var hon med i Kung Lear, i en föreställning som hastigt
avbröts när huvudrollsinnehavaren, den berömde skådespelaren Arthur Leander,
dog på scen – inte av influensan, utan av en hjärtattack, trots insatser från
en slumpens hjälte i publiken. Med sig i bagaget har Kirsten i alla år av flykt
och resor burit med sig två nummer av en tecknad science fiction-serie som
heter Station Eleven, och en brevpress, en rund sten av glas. Alla dessa trådar
kommer att knytas samman medan vi följer en handfull huvudpersoner före
katastrofen – i en helt vanlig värld med telefoner och livssorger – under den
obönhörliga katastrofen, och “nu”, tjugo år efteråt, när världen är en annan.
När det fötts människor som inte alls minns en annan värld. När somliga små
samhällen är mycket farligare än andra för ett resande teatersällskap att
besöka. När osannolika sammanträffanden från årtionden tillbaka visar sig ha
betydelse, om inte på det globala eller episka planet, så på det personliga.
Det är
melankoliskt och gripande, men också envist, till och med hoppfullt; vardagligt
för att vardagen är livet, även i en ödelagd värld. För att enbart överlevnad
är inte tillräckligt.
Karin Waller
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar