Jullov i rymden

Rymdskolan har jullov. Men inte på jorden. Kristallstaden och alla andra rymdstäder, forskningsstationer och hotell i omloppsbana har försatt jorden i karantän. Pandemivarning har utfärdats på hemplaneten, och mamma och pappa och syskon och klasskamrater och mer eller mindre hela mänskligheten måste vaccineras. Inget jullov på jorden, och inga besökare därifrån är välkomna. Skylonskeppet svävar sysslolösa i rymdhamnen i Kristallstadens nav.

Okej. Alltså behöver Linux och gänget något att göra, annars kommer psykboten bryta ihop (hemlängtan är en mäktig kraft som drabbar somliga med förlamande kraft). Ett spel är en bra idé, på det uppiggande temat pandemi. Jag tänker brädspelet Pandemic med sin utmärkta idé att spelarna tillsammans spelar mot sjukdomen (brädet). Lägg till källforskning – Smittskyddsinstitutet, Folkhälsoinstitutet, rollspel och simuleringar utförda av myndigheter i samverkan, WHO, andra källor och lägg till spekulativt sf-tänk = framtidspandemispel. Plus lite hjälp från någon som råkar läsa det här?

Jag tänker ett beta-spel, som tjugo elever i Rymdskolan är med och hårdtestar. WHO och Z-Man (eftersom jag ändå tänker stjäla, inspireras av Pandemic kan jag lika gärna ge dem cred) sponsar. Det sitter spelare i Bangalore, Shanghai, Toronto, Rio de Janeiro, Nairobi och Geneve också. Spelet pågår dygnet runt (”Och förresten, en liten detalj”, sade Rufus. ”En pandemi sover inte. Inte ni heller. Åtminstone inte som ni brukar. Laget får sova i skift. Och det är ju inte natt samtidigt någonstans ändå, eller hur?”). Laget måste besegra pandemin – virus, luftburet – på sju dagar, annars går mänskligheten under.

Spelarna sitter Rymdskolan små skärmrum. I stället för att spela mot brädet, tänker jag mig att WHO har en enorm databas med all fakta som existerar om pandemier. Där finns också knappar märkta vaccin, sjukvård, flygplatser, stora städer, flygplatser och andra väsentliga samhällsfunktioner. Stockholm har en knapp, till exempel. När Linux blinkar på den, öppnar sig olika flikar – tåg & tunnelbanenätet, elförsörjning, vatten och andra viktiga samhällsfunktioner, men även Stockholm alla skolor (han hittar sin egen skola, zoomar in och ser den i realtid på väggskärmen), stora arbetsplaster och så vidare.

Smittan börjar på Sri Lanka (en ö, lätt att isolera), men sprider sig sedan på tåget mellan Cheani och Mumbai och dramatiken börjar.

I verkligheten kommer ett pandemiutbrott i en svensk stad förmodligen resultera i en katastrof. Smittskyddsinstitutet gjorde en simulering av en pandemi i storstadsregionen Malmö. Det visade sig att icke-medicinska åtgärder i stort sett är verkningslösa. I simuleringen stängdes Malmös skolor och barnen fick stanna hemma för att begränsa smittspridningen. Sedan stängdes arbetsplatser och folk fick jobba hemifrån. Till sist vidtog man åtgärder för att minska resandeströmmarna.

Resultat? Smittspridningen minskade med några få procent. Människor möts ändå, och den stora smittkällan blev i stället i hemmen och i grannskapet (försök hålla barn inlåsta på sina rum den som kan). Vi är ju sociala varelser. Och det är livsfarligt att hamna på sjukhus, för är du inte redan smittad kommer du förmodligen att bli det där...

Otäck läsning, särskilt med tanke på att klimatförändringarna i världen i framtiden med all sannolikhet kommer att öka risken för pandemier. Men om någon har feedback på ovanstående, tar jag gärna emot det. Förklarande fotnot för den som kanske undrar: Jag har skrivit två sf-böcker för ungdomar (Linux - Uttagningen och Linux – Kristallstaden) och är för närvarande begravd i del tre.

Och Indien? Trettiograder i luften, några grader svalare i vattnet (om någon undrar). Jag är inte riktigt bekväm på Gokarna Beach. Två slags turister på strandkaféerna: coola indier i Adams ålder som dricker Kingfisher och röker samt (i mina ögon) mindre coola backpackers i Adams ålder som dricker stora Kingfisher och röker. Det finns också en koloni män i min ålder som hänger på Dolphin Café på kvällarna; magra vita män med långt, tunt hår eller mycket hår uppsatt i tofs mitt på huvudet och skägg. En del har nog stannat i tiden här på Gokarna Beach, i sanden och ganjan och livet. Jag drack en Kingfisher och iakttog dem förstulet. De var vackra, på något vis; jag hade gärna velat prata med dem om deras livsöden men vågade inte gå över och slå mig ner.

Sitter på Café Nirvana med fötterna i sanden och skriver det här. Van Morrison i högtalarna. Skyltar förkunnar att det är strängt förbjudet att röka ganja och charas. Men av doften att döma kan inte alla läsa. Tog ett dopp, men fick skynda mig upp då en ko tänkte äta mina kläder. Jag tog inga bilder på kattungen som råkat hoppa in på toan på rummet och inte kunde ta sig ut igen. Däremot schasade jag vänligt men bestämt ut den. En inte helt ovanlig trafikolycka på vägarna här (stod det i lokaltidningen jag köpte) är för övrigt krock med apa.

Med plastsmak i rumpan, för här är alla stolar av härlig plast

Maths

Maths i Indien

Vår kollega Maths har åkt till Indien över vintern och skickar små rapporter hem. Här kommer den första.

Arlanda, gate 36, SAS Stockholm-Bryssel kl 06.35.

Jag är omgiven av män i lediga kostymer och välstrukna och lagom färgglada skjortor och kvinnor i mörkblå kjolar och klackar som målmedvetet hamrar mot terminalens furugolv. Det här är med all sannolikhet människor på viktigt byråkratiskt EU-uppdrag; de pendlar Stockholm-Bryssel varje vecka, kanske över dagen, och återvänder utmattade sent om aftonen till hemmet och familjen med en stor Toblerone på köksbordet till barnen på morgonen.

Inte vet jag. Jag är bara en bokhandlare som smiter från julhandeln, förklädd till författare med en deadline i bagaget. Mitt mål Indien, uppdrag att skriva.

JetAir Bryssel-Mumbai, kl 10.20

Jag är sist ombord. Efter att skyndat förbi minst tio olika caféer och restauranger på väg mot gate A40 stannade jag till på den elfte och köpte en baguette och mineralvatten. Slog mig ned och tryckte i mig den. Skyndade vidare. Jag springer ombord på planet, en Airbus, mycket större än det lilla SAS-planet. Seat 44E, middle section, over there, sir. Jag lyfter blicken, i tankarna kvar i EU-världen, och ser in i planet. Det är indier överallt! I varenda flygplansstol i fönsterraderna och i den breda mittsektionen. Färgskalan är annorlunda, ljudnivån högre, det doftar på ett annat sätt och förväntningarna som vilar i luften är annorlunda. Här pendlar vi inte, vi reser, vi ska sitta still i den här fåtöljen i nio timmar, slå dig ner, främling, du är på väg till Indien.

Jag blir glad, trots att det inte finns någon seat 45E bakom seat 44E utan en toalett. Mannen på 44D som tvingas resa på sig för att släppa in mig är en något åldrad indisk hunk med mycket muskler och armband i silver och några i färgglatt tyg och en stor ring på fingret. På andra sidan ett äldre indiskt par. Kvinnan har sari, mannen snarkar tyst. Jag är också trött, men vill ju inte missa den med all säkerhet härliga flygplanslunchen. Jag ser med oro att ett oerhört spralligt litet barn sitter snett framför mig. Jag tycker inte om barn på flygplan, trots att jag har själv har befunnit mig i samma situation som mamman i stolen bredvid. En indisk feelgood-film börjar på den lilla skärmen på fåtöljryggen hos kvinnan snett framför. Det förefaller som en vacker kvinna jobbar på nattklubb, men i hemlighet har en son som arbetsgivaren inte känner till. En kväll dyker pojken oväntat upp när mamma står på scen och sjunger. Han har feber och vet inte vad han ska ta sig till. Pojken blir brutalt utsparkad, och mamma låtsas först som ingenting. Men arbetsgivaren har förstått sambandet och avskedar henne omedelbart. Pojken gråter. Mamma gråter.

Vänta! Hur tänker du nu? Barn som gråter? En indisk hunk? Menar du Hulk, kanske? Är han grön?Har du glömt att du bloggar hos Sf-bokhandeln? Att läsarna där är ointresserade av resereportage från Indien? Besök åtminstone planeterna i solsystemet, om du nödvändigtvis måste skriva om dina resor. Eller de oupptäckta länderna bortom Midgård eller Let's Go New Crobuzon eller något.

Var inte rädda. Rymden är med mig (rymden är alltid med mig). Under mitt bloggande i Indien tänker jag i all enkelhet presentera ett nytt politiskt parti (Marspartiet) med tillhörande manifest med syfte att rädda jorden från undergången. Jag kommer att skriva om Jo Waltons roman The Just City där Athena och Apollo har ett Platonlajv på Atlantis för att se om Staten fungerar. Och på tal om gudar brukar Gud med versalt G (han är ju maktfullkomlig) leta sig in i mina texter, antingen jag vill det eller inte, ni är varnade. Och så vill jag skriva om att skriva science fiction, det är ju därför jag sitter på det här flygplanet. I mitten av december är det en stor indisk litteraturfestival i Panjabi, jag tänkte åka dit och rapportera vad som händer där. Jag har också med mig Zack O'Yeahs 700-sidiga biografi över Gandhi och...

...och lite sedan gjorde jag det här och sedan det där och åt det här och drack det här och blev magsjuk där...

Lunchen rullar förbi. Nej, det var dryckesvagnen. What would you like to drink, sir? Water, please, and... Vodka och gin sticker upp bland flaskorna på vagnen. Tänk om jag skulle ta en drink före maten? Bara så där? Men här finns kulturella gränser, murar som sträcker sig mot himlen med taggtråd överst. Sprit till lunch? Nej, otänkbart. Vin däremot, det är ju en helt annan sak... red wine, please. Hulken sveper ett glas äpplejuice och ber om ett till. Han rapar. På hans stolsskärm ser jag ett schackbräde. Jag får inte i hop bilden av honom.

Väntan på mat. Ett barn gråter någonstans. En skäggprydd miljonär med intresse i blomsterbranschen anställer den olyckliga mamman. Det ser ut som om mamman har stor talang för trädgårdsarbete på högre, mer estetisk nivå. Av någon anledning vill miljonären att hon följer med på ett jobb i Dubai. Han är all business, men det är som om han bär på en hemlighet, ett svårmod som fördunklar hans liv.

Veggie, väser hunken när matvagnen kommer, som för att ytterligare förbrylla mig. Veggie, väser jag också, av bara farten. Vi packar upp den genomtänkt förpackade maten. Jag är uppvuxen i Småland, där människor är lika sällsynta som granar på ett kalhygge. Därför, när hunken med stor entusiasm går lös på förpackningar och börjar äta och hans håriga armar oavbrutet nuddar vid mina, inkräktar han på min sociala sfär eller bekvämlighetszon eller vad det nu heter. Ska jag säga åt honom att sluta? Slå till honom på bicepsen?

Maths! Drick upp ditt vin, luta dig bakåt, sov. Över en miljard indier väntar dig. Snart är du i Mumbai. Där ska du träffa din son Adam, som kommer med en annan flight från Paris. Sedan vidare. Allt är bra, sov nu, sov...

Maths

Water Knife av Paolo Bacigalupi

Torkan håller hela sydvästra USA i ett strupgrepp. I städerna har de rika isolerat sig i självförsörjande, slutna system uppförda av kinesiska byggherrar. Utanför råder kamp på liv och död om dropparna. Unionen är i upplösningstillstånd. Delstaterna har stängt sina gränser för flyktingar från de värst drabbade områdena, t ex Texas, och slåss med alla medel om Coloradoflodens vatten.

Angel Velasquez är agent åt den mäktiga vattenbaronen Catherine Case i Las Vegas. Han är den som gör de fula jobben: påtryckning, övertalning, disciplinering. Han är en nästan mytisk gestalt, den som skär av ledningarna och stryper vätsketillförseln, för en familj, en gård eller ett helt samhälle: en vattenkniv. Med en plånbok full av identiteter och en specialutrustad Tesla beger han sig till Phoenix för att undersöka mordet på en av Cases män. Innan mannen försvann hördes han mumla om att han fått korn på vattenrättigheter som skulle kunna förändra allt.

Trots sin slogan "Phoenix Rising" verkar staden dödsdömd och visar få tecken på att återfödas ur askan. Journalisten Lucy Monroe har försökt göra det enda raka och ge sig av. Men det är något som driver henne att återvända för att dokumentera förfallet, kosta vad det kosta vill. Hon har inte varit hemma länge när jobbet för henne till en brottsplats. Till sin fasa finner hon att det ihjältorterade offret är en gammal vän till henne, en advokat specialiserad på vattenfrågor. Han som skröt om att han hade en så bra deal på gång sist de sågs.

Maria Villarosa är en tonåring som lyckats fly från Texas. Nu har hon hamnat i slumkvarteret som växt upp kring en vattenpump från Röda Korset. Hennes bästa väninna partajar på klubbar och hotellbarer i hopp om att någon rik affärsman ska ta med henne norrut. När hon presenterar en av dem för Maria blir han förtjust, men hon intresserar sig mer för vad han berättar om hur hon kan tjäna pengar på vattenprisets fluktuation. Kanske hade han kunnat hjälpa henne med mer än så, om inte han också gått och blivit mördad. Men Maria är en överlevare. Hon tänker klara sig ur det här.

Paolo Bacigalupi gjorde skrälldebut 2009 med The Windup Girl, som utspelade sig i ett postapokalyptiskt Thailand. Den blev en av decenniets mest uppmärksammade sf-romaner och vann alla priser inklusive Hugon och Nebulan. Hos oss blev den utsedd till Månadens huvudbok i december 2010. Sedan dess har Bacigalupi skrivit ungdomsböcker, flera av dem satta i förödda världar som påminner om debutromanens, nästan lika våldsamma och brutala om än inte fullt så komplexa.

När han nu återvänder till vuxenlitteraturen är det med en tät och effektiv thriller, som gjord för att bli actionfilm. Tempot är mycket högre än i debuten, berättandet är smidigare, trovärdigheten känns hög. Det är oavbrutet spännande. Vi befinner oss i en värld inte längt från vår egen -- med kuslig precision lyckades Bacigalupi pricka in boksläppet lagom till Kaliforniens värsta torka på många år. Visst har han en agenda, men han låter den aldrig komma i vägen för berättandet. Bakgrunden, med vattenrättigheter och juridiska finter, fylls i med lätt hand: vi får veta precis vad vi behöver för att orientera oss.

Vad vi inte får är särskilt mycket hopp. The Water Knife skildrar en framtid utan framtid. Det hopp Bacigalupi har ställer han till oss. Och kanske är det i grunden det som är skillnaden mellan hans vuxen- och ungdomsböcker: oss behandlar han som vuxna att förhindra att den framtiden kommer att inträffa.

Johan Frick

Station Eleven av Emily St. John Mandel

“I stood looking over my damaged home and tried to forget the sweetness of life on Earth.”

För 20 år sedan förhärjades Jorden av en influensaepidemi som spreds och dödade extremt snabbt och var nästan 100% effektiv. Bara en på tusen, eller kanske en på tiotusen, överlevde – ingen vet, för hela infrastrukturen brakade samman. Med nästan ingen kvar finns ingen elektricitet, inga fossila bränslen, ingen statsmakt, ingen kommunikation utöver att promenera över och prata med någon. De första åren var kaotiska och våldsamma, men nu har de få överlevande nått någon sorts normalitet.

Människor bor i små, glest utspridda samhällen, i resterna av småstäder, flygplatser eller motellbyar. Mellan dem reser The Traveling Symphony, en karavan av en musikorkester och ett teatersällskap som spelar Shakespeare. Deras motto är hämtat från ett avsnitt av Star Trek Voyager: Because survival is insufficient.

Bland skådespelarna finns Kirsten, som var åtta år gammal när världen gick under. Kvällen då det började var hon med i Kung Lear, i en föreställning som hastigt avbröts när huvudrollsinnehavaren, den berömde skådespelaren Arthur Leander, dog på scen – inte av influensan, utan av en hjärtattack, trots insatser från en slumpens hjälte i publiken. Med sig i bagaget har Kirsten i alla år av flykt och resor burit med sig två nummer av en tecknad science fiction-serie som heter Station Eleven, och en brevpress, en rund sten av glas. Alla dessa trådar kommer att knytas samman medan vi följer en handfull huvudpersoner före katastrofen – i en helt vanlig värld med telefoner och livssorger – under den obönhörliga katastrofen, och “nu”, tjugo år efteråt, när världen är en annan. När det fötts människor som inte alls minns en annan värld. När somliga små samhällen är mycket farligare än andra för ett resande teatersällskap att besöka. När osannolika sammanträffanden från årtionden tillbaka visar sig ha betydelse, om inte på det globala eller episka planet, så på det personliga.

Det är melankoliskt och gripande, men också envist, till och med hoppfullt; vardagligt för att vardagen är livet, även i en ödelagd värld. För att enbart överlevnad är inte tillräckligt.

Karin Waller

Echopraxia av Peter Watt

För sisådär åtta år sedan rekommenderade jag Peter Watts Hugo-nominerade kontakt-med-främmande-objekt-roman Blindsight. Den handlade om hur en grupp observatörer skickades ut till solsystemets yttersta gräns för att ta en titt på ett märkligt objekt som dykt upp där. För mig var den främsta poängen med Blindsight beskrivningen av rymden och de oerhört obegripliga objektet som väntade på resenärerna. 

Nu har Watts skrivit en uppföljare. Den har ett snarlikt tema – men är ändå ganska annorlunda. Här är rymden mer en scen än en huvudperson, och Echopraxia handlar mer om det mänskliga än det obekanta. Mest handlar den om människan i rollen som biologisk varelse med hela sin evolutionshistoria i bagaget – och vad hon kan komma att förvandlas till.

Liksom i Blindsight är det en ”oförbättrad” människa som står i centrum. De är ovanliga och behandlas ofta med förakt av den förbättrade och förstärkta människomajoriteten. Vår normalmänniska heter Daniel Brüks och är biolog. Efter en traumatisk upplevelse där hans forskningsresultat missbrukades grovt har han dragit sig tillbaka till ett ökenområde där han ägnar sig åt fältstudier. Enda grannarna är en grupp munkar från Bicameralerna, en orden där medlemmarna sammanlänkas till ett kollektivt medvetande med intellektuell förmåga vida större än Daniels.

Handlingen tar fart när Daniels stilla öken invaderas av en Valerie, en ”vampyr” från en återskapad gammal hominidgren, och hennes zombie-livvakter. Daniel tar sin tillflykt till munkarnas kloster. Det vill sig inte bättre än att han snart befinner sig ombord på ett av munkordens rymdskepp, med siktet inställt på solen. Ombord på skeppet finns ett gäng munkar och tolken munkarna använder för att kommunicera med omgivningen, Valerie och hennes livvakter, och Jim Moore, som händelsevis är pappa till huvudpersonen från Blindsight. Daniel är den enda ”kackerlackan”, som oförändrade människor kärleksfullt kallas. 

Resan går mot  en kraftstation nära solen, där munkarna ska möta något de kallar ”asteroidens änglar”. När de väl kommer fram blir historien för en stund en väldigt konkret rymdskräckis, på samma utmärkta sätt som i Blindsight. 

Mer ska jag inte säga, mer än att jag tyckte slutet var väldigt lyckat. Efter slutet följer en stor eftertext med förklarande partier och källhänvisningar för den som vill dyka djupare i Watts arbete med texten. Några har klagat på det, men jag tycker att det förstärker upptäckarglädjen i läsandet att ha ”faktabitar” tillgängliga om man så vill. De behöver (precis som avsnittet om piptobak i början av Sagan om ringen) dessutom inte läsas. Boken står stadigt på egna ben.

Gunilla

Uprooted

Naomi Novik är den välkända författaren till Temeraire, en historisk fantasyserie som följer draken Temeraire och hans kapten på deras öden och äventyr runtom i världen under början av 1800-talet.

Hennes nya fantasyroman ’Uprooted’ har rötterna i slaviska folksagor och precis som i många av dessa finner vi här en mäktig trollkarl och en stor magisk skog. Skogen, känd som ’the Wood’, är avgjort av det otrevligare slaget, med en lömsk illvilja som sakta sprider sig utanför dess gränser. Den som en gång stigit in i Skogen återvänder nästan aldrig och de få som faktiskt kommer ut är antingen så förvridna att de inte går att känna igen, eller ännu värre, till synes helt normala. De sistnämnda bör man akta sig extra noga för, Skogen lämnar aldrig tillbaka någon utan en baktanke.

Agnieszka bor i Dvernik, en av byarna i dalen bredvid skogen. Hon älskar sin sin by och det stilla livet bredvid den glittrande floden, men hade det inte varit för dalens herre, ’the Dragon’, skulle skogen för länge sedan ha spridit sig och utplånat dalen. Som det är nu håller Draken skogen under kontroll i utbyte mot ett pris: vart tionde år väljer han en ung kvinna som han tar med till sitt torn vid Skogens utkant. Tvärtemot vad människor utanför dalen tror är ’The Dragon’ ingen riktigt drake, utan en mäktig trollkarl, och inte heller äter han de unga kvinnorna. Den utvalda kvinnan tjänar Draken i tio års tid och släpps sedan på fri fot, med fina kläder och en påse silver, varpå han väljer en ny ung kvinna.

Historien tar sin början precis när tio år har gått sedan senaste valet och Agnieszka är helt säker på att Draken kommer att välja hennes bästa vän, Kasia. Modiga, vackra och älskliga Kasia har precis som de kvinnor Draken tidigare valt, en speciell utstrålning som skiljer henne från mängden. Det enda som är speciellt med Agnieszka är hennes förmåga (om man nu kan kalla det för det) att bli smutsig och ovårdad under vilka omständigheter som helst. Trots detta är Agnieszka och Kasia bästa vänner, oskiljaktiga sedan barnsben, men dagen för valet är kommen och inget kan hindra Draken från att kräva sitt pris.

’Uprooted’ är i mina ögon den perfekta hybriden av saga och fantasyroman, med ett rikt och målande språk som skänker trovärdighet och verklighetskänsla åt karaktärer och miljöbeskrivningar. Jag tyckte mycket om hur magin framställdes och gav extra djup åt de karaktärer som arbetade med den och hur sagoelement i ny skepnad dök upp genom hela boken. Trots avsaknaden av ’riktiga’ drakar, är jag precis lika förtjust i ’Uprooted’ som i Noviks tidigare verk och önskar av hela mitt hjärta att det skall bli fler böcker i samma serie.

Jag vill även passa på att utfärda en sträckläsnings-varning: Skogen sätter snabbt sina rötter i en. 

Liisa Lintunen

The Vagrant

The Vagrant är Peter Newmans debutroman. Den handlar om en ensam man som vandrar genom en post-apokalyptisk värld, tillsammans med ett spädbarn och ett legendariskt svärd. Samt, en get! De vandrar mot the Shining City som sägs vara den mänskliga rasens sista bastion i en värld som tår under ständig attack av demoner.

Några ovanliga inslag i berättelsen är att hjälten Vandraren är stum. Men det finns även en ytterst motvillig, helt omänsklig följeslagare som inte heller pratar. Geten är tjurig, fientlig, envis – allt som getter är – och ett komiskt inslag som jag uppskattade mycket. Och vad handlar egentligen post-apokalypsen om? Är det post-och/eller-teknologi/magi? Artificiell intelligens i demonform?

Nåväl, demonerna har invaderat världen och nästan alla människor bär på deras smitta. Samtidigt som de förvränger och fördärvar allt de berör, så omskapar de sig själva som groteska varelser som verkar leva ett eget liv . De blir embryon till självmedvetande som slåss inbördes samtidigt som de desperat förföljer och försöker stoppa Vandraren att nå sitt mål. På hans väg genom en värld i spillror bland människors mörkaste överlevnadsstrategier så blir han i sin bräcklighet ändå ledaren som tänder ett hopp och minnet av en tid när livet betydde mer än överlevnad.

Jag tyckte om den här boken för dess ovanliga inslag och kreativitet. Den är välskriven och har fina karaktärer. Saknade jag nåt? Ja, men jag kan inte riktigt definiera vad i så fall. Vandraren är verkligen helt stum, både i ord och tankar. Han blir ett vacum i bokens mitt som speglas i sina följeslagare. Och här står jag och undrar vad han speglar i mig. . . Peter är också medproducent av uppskattade podcasten Tea and Jeopardy som sponsras genom medlemskap i Order of the Sacred Teacup.

Det här är en bok vars handling och bokomslag ekar av den ensamme hjälten, som tex i den japanska serien Lone wolf and Cub (70-talet), eller filmen the Warrior’s Way (2010) . Och till en början tror man att det här kommer att bli en ganska traditionell episk fantasy. Tills man inser att författaren är en kreativ utbrytarkung som inte helt snällt låter sig kategoriseras av sina läsare. 

Ylva Petersen